Följande kommer jag att sakna med föräldraledigheten

Jag börjar ju snart jobba, vilket jag verkligen har sett fram emot länge. Jag har, som jag tidigare sagt, varit hemma lite för länge. Det finns såklart en hel del jag kommer att sakna.

• Att kunna ta det lugnt på morgonen.
• Att nästan alltid vara den första som ser Noumi göra nya grejer.
• Att hänga på öppna förskolan.
• Att unna mig att slappa när Noumi sover.
• Att kunna lägga upp min dag som jag vill (i den mån Noumi tillåtit det).
• Att kunna pussa på Noumi när jag vill.

Jag kommer dock inte att sakna nedanstående.

• Att vara den som drar det tyngsta lasset vad gäller nattvak.
• Att bli väckt precis när jag somnat.
• Att dagligen strida mot disk och kaos.
• Att komma på vad som ska ätas till middag.
• Att försöka få dagarna att gå.

Det är egentligen rätt speciellt att börja jobba efter en föräldraledighet. Innan Noumi blev elva månader var jag inte ifrån henne mer än kanske sex timmar och när jag varit det var jag med henne varje dag resten av veckan. Det längsta jag varit borta är ett och ett halvt dygn, och det var rätt nyligen. Nu ska jag vara borta jättemånga timmar fem dagar i veckan. Det innebär verkligen slutet på en epok i livet. Jag kommer kanske inte längre vara den som kan läsa henne bäst och som vet exakt när hon tänker bajsa. Shit, nu blir jag lite vemodig.

Dag 03 – Mina föräldrar

Min mamma heter Gertrud och är en kvinna med karaktär. Hon har bland annat myntat begreppet "normalprincipen" som i korta drag går ut på att man måste ha minimalt med oboy i mjölken och minimalt med saft i vattnet. Inte för att hon är snål utan för att denna fördelning av oboy/mjölk och saft/vatten är förenlig med normalprincipen, principen hon lever sitt liv efter. Hon tycker ofta att saker borde ha varit gjorda innan de blir gjorda och gillar sina porslinskoppar som hon samlat i sina skåp. Där verkar dock inte normalprincipen gälla.

Min pappa heter Per och han är en man med torr humor. Han gillar syftningsfel och när det står fel på skyltar. Det roligaste klippet på youtube tycker han är det här. Han saknar totalt taktkänsla och sångröst och säger ofta att dans för honom är förknippat med ångest. Han lever inte enligt normalprincipen och brukar ta mycket ost på sina kvällsmackor, något som kan leda till konflikter mellan honom och mamma Gertrud.

Låt barn vara barn, igen!

Har just nu TV:n på och det är ett sånt där program som visas på dagarna. Programmet består av ungdomar, som egentligen fortfarande är barn, som pratar om hur det är att kyssas. De pratar som att de är tjugofem år gamla. Hälften av dem har säkert knappt dansat tryckare med någon. En vågade sig på att säga att han aldrig haft ett seriöst förhållande. Herre gud! Du är typ tolv! Sexualupplysning i all ära, men har det inte gått lite för långt när man bara räknar med att alla tolvåringar har haft seriösa förhållanden eller åtminstone hånglat lite?

Jag säger det igen. Låt barn vara barn och skona dem från förväntningar att de ska vara små vuxna med små vuxna relationer till varandra!

Dag 02 – Min första kärlek

Han hette William. Han hade ofta ljusblå shorts, rutig skjorta och en slips med resår runt halsen. Hans hår var brunrött och han var väldigt snäll. Året var 1985 och vi gick båda på play school i Wimbledon. När jag hade födelsedagskalas fick jag en gul My Little Pony av honom. Den hade jag kvar länge. Han var fin. Undrar vad han heter i efternamn, ska fråga min mamma, han kanske har facebook?

Dag 01 – Om mig

Jag heter Katarina men om någon kallar mig det blir jag lite rädd eftersom det mest är personer som är arga på mig eller väldigt seriösa som kallar mig det. Jag är 28 år och föräldraledig socionom i en och en halv vecka till.

Jag dansar västafrikansk dans så ofta jag kan, vilket nu för tiden inte är superofta. Jag är en riktig talang då det kommer till att dra igång en stel fest om jag druckit några cider och får ensamrätt till spotify.

Jag bor med min sambo och vår dotter som heter Noumi och fyller ett år imorgon. Jag ser mig själv som en ganska rak person utan konstigheter. Jag är inte konflikträdd men inte heller konfliktsökande. Jag är effektiv och ser till så att saker blir som jag vill. Nu slutar jag innan det här blir en jobbansökan.

Jag ska också göra den här grejen

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Hur kommer man som arbetande förälder ifrån högljudda febernätter?

För ett år sedan började jag förstå att det nog var värkar jag hade. Det skulle senare visa sig att det jag ganska precis ett dygn senare skulle bli morsa. Noumi fyller alltså år imorgon. Det hade varit trevligt att fira klockslaget imorgon med lite lustgas, men jag tror det kan vara svårt att få tag i. Noumi firar i alla fall dagen då hon bestämde sig för att börja ta sig ut med att ha feber. Hon fick vaccin i måndags och har haft feber två nätter i rad nu, och idag även på dagen.

Febernätter innebär, som bekant för alla föräldrar, en hel del strul. För mig som än så länge är föräldraledig är det rätt lugnt. Jag behöver inte vara speciellt skärpt på dagarna, även om det är jäkligt drygt att ha potatismos i hjärnan en hel dag. För Big Papa däremot, är det ett större problem eftersom ingen sover om inte Noumi sover. Hade vi haft en större lägenhet än en tvåa hade den arbetande delen av familjen kunnat lägga sig i ett annat rum. Vardagsrummet är inget alternativ egentligen då man som omhändertagare av febersjukt barn måste röra sig lite i lägenheten. Det ska stoppas alvedon i rumpor, det ska lagas välling som ändå inte dricks, det ska bäras och sjungas och ojjas och vojjas. Hur gör alla andra som bor i en tvåa?

Jag börjar jobba snart. Det innebär att föräldraledighetskapitlet i mitt liv avslutas. Jag känner mig helt okej med det. Det ska bli skönt att börja jobba, även om det är tråkigt att jag kommer missa en massa roliga saker som Noumi hittar på på dagarna. Samtidigt unnar jag verkligen Big Papa det och jag tror att det är bra för både hans och Noumis relation och för hans och min. Upplägget för nästa unge (när det nu blir en sådan, det dröjer nog ett tag) kommer att vara annorlunda. Jag tänker inte vara hemma ett helt år på heltid.

Hur jag tror att man blir en bra förälder och inte retar skiten ur sig på sin partner

Jag är jäkligt trygg i min roll som förälder. Jag har sällan, nästan aldrig, dåligt samvete för att jag inte tillgodoser Noumis behov tillräckligt. Det kanske blir svårare när hon blir äldre, men jag tror faktiskt att jag har rätt inställning för att i stor utsträckning slippa det dåliga samvetet. Jag tror nämligen att jag lyckats genomskåda det "hollywoodideal" som råder både vad gäller föräldraskap men också parrelationer. Vad gäller parrelationen tycker jag det verkar som att många i min generation har någon slags naiv bild av att det i ett förhållande alltid ska slå gnistor, vara passionerat och alltid kännas så himla bra. Man ska aldrig behöva försaka någonting i ett förhållande, alla ens behov ska vara tillgodosedda och om ens partner inkräktar på något av detta så är det inte rätt partner. Resultatet av detta ideal är rätt uppenbart. Vi har extremt många singelhushåll i Sverige, folk är ensamma och nog ofta rätt olyckliga. Jag tror det var min farmor som sa det från början, men jag har även hört min far säga det; att ett lyckligt förhållande handlar om fördragsamhet och förnöjsamhet. Nu kanske folk reagerar och tänker "vadå, ska man bara nöja sig?". Ja, det ska man. Inte med vad som helst såklart, men man ska luta sig tillbaka och tänka på vad man har som är bra och då tror jag man ofta kan konstatera att man har det rätt bra. Om man dessutom lär sig att fördra vissa saker och inte går och tänker på hur de begränsar eller stör ens tillvaro tror jag man blir ännu nöjdare.

Okej, hur kopplar vi då detta till föräldraskap. Jo, föräldraidealet idag är att vara en superförälder, vilket innebär att man ska skapa en supermänniska i form av sitt barn. Denna supermänniska ska från tidig ålder stimuleras, lära sig rätt saker på rätt sätt, vara fin och framför allt förskonas från så mycket jobbiga saker som möjligt. Jag har inga som helst planer på att skapa en supermänniska. Mitt mål är att skapa en stabil och trygg människa som tänker själv och som har förmåga att analysera sin situation och själv förändra den utifrån vad hon själv tycker är lämpligt. För att ett barn ska bli en sådan människa krävs det att hon får smaka på vad världen har att erbjuda. Det är inte farligt att ha tråkigt, antingen fortsätter man ha tråkigt eller så gör man något åt det själv. Man hittar på något, funderar lite på varför solen är gul eller letar efter monstret under sängen. Det är inte heller farligt att bli ledsen för ganska snabbt blir man glad igen (och nej, jag menar inte att man inte ska trösta barn, men jag tycker inte att att man ska beröva barn deras känslor och distrahera dem från att känna dem på riktigt). Det är inte farligt att bråka med någon för rätt snabbt blir man sams igen, om man får lite hjälp med hur man gör.

Genom att tänka att dessa jobbiga saker är en del av livet och något alla människor förr eller senare upplever och måste lära sig hantera blir jag rätt cool som förälder. Jag får inte dåligt samvete när Noumi sitter ensam i sin säng och leker i tjugo minuter. Jag tror inte att jag måste stimulera henne hela tiden, särskilt inte när hon sitter där lugnt och snällt och pillar med sina grejer. Det är förmodligen bara nyttigt för henne. Jag tror inte att hon mår dåligt av att lacka ur på att någon annan snorig unge knycker hennes leksak på öppna förskolan. Ja, sånt är livet. Antingen lär du dig hålla hårt i grejerna eller så var saken inte så himla viktig och då kan du leka med något annat, alternativt kan ni leka tillsammans. Jag tror på att utsättas för livets, inte alltid så angenäma, baksidor tidigt för att redan då, med hjälp av en stabil och trygg förälder som alltid finns nära till hands, lära sig hantera dem. Vi får väl se hur det går.

Vi kör igång igen, lite försiktigt.

Jag tror vi kör igång här igen. Jag har lite inspiration, vi får se var det landar.

Noumi fyller ett år nästa vecka. Alex Schulman slutade blogga om sin unge när hon fyllde ett eftersom han tyckte att hon hade gått från att vara bebis till att vara en liten person och eftersom han då tyckte att hennes integritet riskerade att kränkas om han fortsatte blogga om henne. Han har en poäng. Noumi har verkligen blivit en person som kan gå, säga "titta där" och allmänt domdera. Nu tror jag väl kanske inte att jag kommer att ha lika många läsare som Alex Schulman och att jag därför måste vara rädd om Noumis integritet i bloggen, men det blir nog inte lika mycket Noumibloggande som tidigare. Dels för att hon kanske inte kommer att gilla att ha sin barndom uthängd på internet när hon blir äldre men också för att jag börjar jobba om mindre än en månad och inte är lika insmetad i mammalivet längre.

Så, vad har vi gjort sedan sist? Noumi har alltså lärt sig gå, det är en stor grej. Vi har upptäckt tradera och shoppat loss ordentligt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man går och köper nya barnkläder. Det är ett mycket roligt tidsfördriv att sitta på tradera, sakerna är billigare, verkligen inte fulare (snarare tvärtom eftersom jag vägrar köpa nya märkeskläder till Noumi), det är miljövänligt och man får roliga paket i brevlådan så att det känns som julafton. Jag finner enbart fördelar med tradera.

Noumi har idag haft ettårskalas och träffat alla sina fyra kusiner. Hon hade jätteroligt och försökte hänga med i leken, vilket inte gick så bra men glad var hon ändå. Hon fick fina paket och god smörgåstårta. Ett år blir hon inte förrän nästa vecka, men nu har hon i alla fall övat lite på att fylla år.

Big Mama blir Virkmorsan

Jag får sova igen, tack Noumi, men nu lägger jag ner den här bloggen. Jag har börjat virka istället. Hoppas att jag kan spara ner den på nåt sätt så att Noumi kan läsa om de nio första månaderna i sitt liv. Nu är hon tio månader och en riktig liten krabat.

Energibrist och strejk

Jag menar nu inte på något sätt att jag är utbränd, men jag har i alla fall suttit och googlat utbrändhet. Jag har den senaste tiden känt mig rätt off, och det är fan inte så konstigt att förstå. Min föräldraledighet har i perioder varit väldigt soft och bra, och i andra perioder varit allt annat än glamorös. Den period jag befinner mig nu är en sådan, mindre glamorös alltså. Med en snarkande, pruttande, bufflande sambo i sängen och en liten tjej som definitivt inte sover längre än till 05:30 nu för tiden är jag allt annat än utvilad. På fass.se kan man läsa att: "Som enskild faktor verkar sömnbrist vara viktigast, detta ofta p.g.a oro inför morgondagen. Normal sömn är 8 timmar även om man kan klara sig med 6-7 timmar sömn under långa perioder." Jag snittar väl på typ sex timmar per natt nu för tiden, och jag är en person som behöver mycket sömn. Jag oroar mig dock inte för morgondagen, mer än för att jag ska vara helt slut. Återigen, jag påstår inte att jag är utbränd, däremot påstår jag att jag är rätt slut nu, och att det är svårt att vara glad då. Idag har jag strejkat. Det enda jag har gjort, förutom att ta hand om Noumi, att plocka ur diskmaskinen. Ett avsnitt Ullared medan Noumi sov. Mörk choklad. Det är inget kul att vara såhär.

Jag vill kunna gå upp på morgonen och inte känna att jag behöver sova när Noumi sover på förmiddagen. Då vill jag kunna fixa så att lägenheten inte ser ut som ett flyktingläger, fixa mat till oss och till Noumi och ha lite tid för mig själv. Som det är nu måste jag passa på att sova då. Det gör att jag behöver tiden då hon sover på eftermiddagen till att fixa det allra nödvändigaste och alltså då är ganska begränsad på dagarna. Jag är en aktiv person i vanliga fall, men nu, nu är jag en sengångare och jag trivs inte alls med det. Jag tröstar mig med att Noumi är världens gladaste och finaste och att det kommer gå över, jag kommer att få sova igen. Någon gång. Snart kanske. Den som tror att föräldraledighet är soft (jag trodde nog det själv) har fel. Det är en totalanpassning till en annan människa med väldigt stora behov och man klarar det för att man måste och för att det definitivt är värt det, men det är långt ifrån alltid det är utan ansträngning. Jag har i alla fall börjat protestera mot att göra typ allting hemma. Nu får Big Papa fan vika sin egen tvätt (vilket resulterat i att en IKEA-kasse överfylld med ren tvätt stått bredvid hans säng i två veckor nu) och även laga mat och diska ibland. Jag strejkar som sagt och det är no mercy vad gäller att hänga ut Big Papa för hans lathet. Nu är alla metoder tillåtna för jag tänker inte vara med mer!

Ta mig tillbaks till Mama Africa

Och efter att nu ha kollat på massa bilder från Senegal ramlar jag över den här låten som i och för sig är ganska dålig, men som säger det! Jag ska visa Afrika för Noumi, en vacker dag!

Partaj en trappa ned

En gång i tiden var jag en riktig festprisse. Nu har grannarna fest och jag kom på det. Att jag brukade vara en festprisse alltså. Om lite mer än en månad fyller jag 28 och om exakt två månader fyller Big Papa 29. Kanske är det då dags för Noumi att sova borta och för oss att ha en fet haffla i vår lägenhet? Jag funderar seriöst på det. Grannarna började med den här låten och jag blev jäkligt peppad och kunde inte sova för att jag var tvungen att ligga och digga. Till slut blev jag trött och skulle ha kunnat somna om det inte var för att de började spela den här låten. De har gått från underbar multikultifest i äkta "Big Mama"-anda till vanlig fest i studentkårsanda. Nu kör de It´s raining men. Amen. Jag får vara vaken, jag kan inte klaga på dem för då kommer de att klaga på mig.

När jag var i Senegal och dansade för snart två år sedan ställde familjen vi bodde hos till med en stor doundounbah, en slags gatufest då man dansar doundounbah. Det kom typ trehundra personer (som jag för övrigt dansade för, helt själv, bara en liten stund, men ändå) och jag kommer ihåg att jag tänkte att det inte fungerar så i Sverige. Om någon skulle dra ihop trehundra personer och tio djembespelare utanför mitt hus skulle någon förmodligen ringa polis, störningsjour och socialjour. Jag tänkte de vanliga tankarna om stela och tråkiga svenskar så nu ska jag inte tycka att det är jobbigt att grannarna har fest. Det är ju skitkul att det händer något. Sova kan jag göra någon annan gång, det har vi ju konstaterat åtskilliga gånger de senaste nio månaderna.

Nanananana.... Pokerface!...nananaaaaa Pokerface!....Lalalalalalaaaa Pokerface!

Fulblogg

Nu när vi ändå tar nya tag; min blogg är ful, finns det någon som kan hjälpa mig med det?

Nu får vi se om vi ska köra igång den här bloggen igen...

Noumi tycker det är trevligt att ses igen!

Nu vet jag ju inte om någon läser här, förmodligen inte eftersom jag inte skriver något längre. Nu har jag inspiration.

Jag har haft en bra dag med lagom mycket sömn. Jag har nämligen kommit fram till att det är rätt lönlöst att vara utsövd som småbarnsmor. Har varit sjuk och Big Papa har varit hemma från jobbet för att ta hand om Noumi, vilket lett till att jag fått sova betydligt mer än vanligt. Jag har varit utsövd, på riktigt för första gången på länge. Problemet med detta är att det då inte går att sova på kvällen och att man dagen efter därför är tröttare än någonsin. Vad jag kommit fram till är att det ultimata är att alltid ligga ungefär en timme back vad gäller sömn. Då fungerar man på dagarna, men somnar fortfarande så fort man lägger huvudet på kudden och om drottningen vaknar på natten. Nu ska jag köra på det. Jag ska köra på att vara aktiv på dagarna, träna på kvällarna och lägga mig senast 22.00. Då får jag sova, lagom mycket.

Big Papa är ute och roar sig och jag är ensam hemma, vilket bara är skönt. Tittar på "Här är ditt liv" där Lena Maria Klingvall är gäst. Hon är fantastisk, hon är en sådan människa som jag vill vara. Jag är dock ganska glad att jag har armar och två lika långa ben, men rent mentalt vill jag vara som hon. Här kan man snacka om total avsaknad av offermentalitet. Jag kan väl kanske inte påstå att offerkoftan är mitt favoritplagg, men det självförtroendet, den självkänslan, den drivkraften och den initiativförmågan! Jag ska bli sådan, framför allt vill jag att Noumi ska få med sig det Lena Maria har. Ingenting är omöjligt, kör för sjutton!

Annars händer inte så vidare värst mycket. Först sjuk Noumi, sedan sjuk mamma och till sist sjuk pappa. Livet som småbarnsförälder. Min föräldraledighet börjar dock lida mot sitt slut. Tre månader kvar nu. Jag ser fram emot att börja jobba, det ska bli roligt att få lite intellektuella utmaningar, ta på sig rena kläder utan att de får fläckar efter två timmar, slippa föra den ständiga kampen mot disken och tjäna lite cash. Noumi kommer att vara hemma med Big Papa och de kommer att ha roligt på dagarna. Om lite mindre än ett år blir det dagis. Det kommer Noumi att gilla.

Sverigedemokraterna har ju kommit in i riksdagen också (eller rikstagen som alla efterblivna människor skriver, förmodligen alla som röstar på SD). Det är ju ett extremt nederlag för Sverige, som grundar sig på en enorm okunskap, trångsynthet och rädsla hos väljarna. Det finns inte mer att säga, det är oacceptabelt, men samtidigt nödvändigt att försöka leva med i fyra år.

How long shall they kill our prophets?

Bättre natt inatt. Bättre natt inatt, om man bortser från att Noumi kl. 04.30 bestämde sig för att gå upp och spela lite maraccas. När hon somnade om efter en dryg timme hade jag svårt att sova. Lite trött, men lyssnar på Bob Marley eftersom Noumi har sin "Bob Marley"-tröja. Snart ska jag gå och lämna lite av Noumis gamla kläder i en "second hand"-affär samt botanisera bland det som finns där i kommande storlekar. Har dessutom gjort äppelmos till Noumi. Kusligt huslig tjej som lever ett fantastiskt spännande liv. Lite Redemption Song på det. Tack och hej.

Nu har vi i alla fall sovit

Som ni säkert märkt har bloggen legat lite på is den senaste veckan. Hela familjen har varit ur form, vilket lett till dålig nattsömn, sega dagar och bristande struktur. Toppen nåddes igår natt då lilla loppan hade feber och var så ledsen, så ledsen. Hon somnade ordentligt vid fyra på morgonen och vaknade sedan klockan sju. Lite, lite sömn för föräldrarna, men mest synd var det förstås om lilla tjejen. Nu är hon feberfri men är fortfarande inte helt återställd. Igår blev det tidig läggning för Big Mama och bortsett från tillredning av välling inatt har jag fått sova ostört i åtta och en halv timme. Jag känner mig rätt fräsch för första gången på länge. Veckan har varit jobbig, men Noumi är ju ändå rent generellt rätt lätt att ha att göra med. Detta får mig att inse att föräldrar är hjältar. Föräldrar i allmänhet är hjältar, men föräldrar till barn med särskilda behov eller föräldrarna till barn med kolik och annat dumt är verkligen hjältar. Den kapacitet att stå ut med saker jag har fått sedan jag blev mamma är typ övermänsklig, och som sagt, Noumi är verkligen inte ett särskilt krävande barn.

Ja, och så det där med koranbrännandet. Det är så dumt att det knappt är värt att kommentera. Det dummaste av allt är att de får utrymme i media, och det gör att man kan ifrågasätta medias uppsåt med all denna uppståndelse. Inte en jäkel hade vetat om att trettio inavlade hillbillies har fått för sig att de ska bränna koranen om inte media hade gjort det till en grej. Hade jag kunnat kompensera skadan detta gör genom att bränna lite biblar hade jag gjort det, men tyvärr funkar det ju inte riktigt så.

Hur som helst, det är söndag, klockan är nio, mina städområden är avklarade. Om några timmar kommer Noumis lilla och stora faster samt farbror hit. Jag ska dansa i eftermiddag och känner mig inte som ett vrak längre. Mitt liv är bra, även om det är ett riktigt elände i resten av världen. Vad jag ska göra åt det får jag fundera på, men inte just nu.

Désolé

Den här veckan har varit väldigt händelselös. Framför allt för att jag inte orkat ta tag i något. Noumi har nämligen partat loss en del på nätterna. Trött morsa, händelselös vecka. Det här är i alla fall en sjukt bra låt.

Lars Ohly förespråkar bröstpump!

Lars Ohly har hamnat i blåsväder på föräldrasajterna och mammabloggarna. Han råkade nämligen igår vara lite klantig under partiledarutfrågningen genom att säga att kvinnor som börjar jobba när barnet är åtta månader och fortfarande vill amma kan använda sig av bröstpump. Ohly tycker ju nämligen att föräldraförsäkringen ska delas rakt så att föräldrarna på så sätt ska ta ett delat ansvar för hem och barn. Jag håller med Ohly, jag tycker att om föräldrar inte fattar själva att de ska dela på föräldraledigheten så får pappa staten gå in och styra upp det. Det handlar dessutom om att i förlängningen motverka de löneskillnader som finns mellan män och kvinnor och därigenom göra det lättare ekonomiskt för män och kvinnor att ta ett lika stort ansvar för hem och barn. Nu har jag och Sargon inte delat tiden rakt av, men vi är ändå ganska duktiga och hade Ohlys förslag gällt, hade vi nog inte gnällt. Det hade funkat alldeles utmärkt för oss.

Tillbaka till Ohly, det var en stor miss av honom att inte vara bättre förberedd på argumentet att kvinnor kan "tvingas" sluta amma efter sju, åtta månader med en delad föräldraförsäkring. Han borde inte ha sagt att de kan använda bröstpump. Han borde ha sagt att att väldigt få barn helammas vid denna ålder, kvinnan kan alltså fortsätta att amma morgon och kväll, eller när hon nu inte arbetar. Han kunde även ha sagt att kvinnor har rätt till amningspauser om de arbetar och samtidigt ammar sitt barn. Pappan, eller den andra mamman kan således ta med barnet till kvinnans arbetsplats så att barnet blir ammat där. Dålig förberedelse av Ohly gjorde att hela Sveriges amningsfantatiker rasar och att folk som inte kan tänka själva nu tycker att Ohly är ett pucko.

Boknostalgi och social misär

Igår var Noumi hos mormor och morfar och fick med sig en hel låda med böcker som jag hade när jag var liten. Jag kollade igenom lådan precis och blev helt nostalgisk. Jag kommer verkligen ihåg nästan alla böcker och nästan alla bilder och jag ser verkligen fram emot att Noumi ska bli så gammal att jag kan läsa dessa böcker för henne och på så sätt ge henne en liten del av min egen barndom.

Alla som läser bloggen kanske inte vet att jag är socionom. Det verkar som intresset för social misär väcktes tidigt hos mig. Jag kommer så väl ihåg boken om skoputsarpojken Pedro som var fattig och var tvungen att putsa rika gubbars skor på gatorna och som letade efter serietidningar på soptippen. Jag var liten och kunde kanske inte riktigt förstå att det finns barn som faktiskt har det så men jag var så fascinerad av historien och tyckte så himla synd om Pedro.


Hittade även boken om Kulla-Gulla som någon hittade i en korg på havet. Hon växte upp på barnhem och blev såld på auktion till en elak familj. Ja, man skulle kanske kunna säga att intresset för socialt arbete lades här någonstans. Min favoritlek när jag var liten var att leka att jag var en fattig piga som tvingades arbeta hårt för att husbonden var så elak. Om jag hade varit min mamma hade jag kanske blivit lite orolig för denna miserabla lek, men jag blev väl rätt normal till slut.


Idag har Noumi och jag varit på rytmiken för första gången för terminen. Noumi kan nu själv hålla i ägg-maraccasen, ett framsteg från förra terminen. Vi gick hem, Noumi somnade på balkongen och jag har lagat Noumimat. Idag känns som en väldigt bra dag, kanske på grund av lådan med böcker.

Trötthet och snor

Hela familjen sover och bara Big Mama är vaken. Egentligen skulle jag också behöva sova en lur, men sedan Noumi kom har jag fått ett helt annat förhållande till det här med sömn. Jag har tidigare, och är väl egentligen fortfarande, en person som behöver mycket sömn. Som småbarnsförälder har man inte all tid i världen och dessutom ett barn som gillar att vakna tidigt och som gnyr några gånger varje natt. Detta stör naturligtvis sömnen. I början tog jag varje tillfälle att sova, men nu har behoven att göra annat vuxit. Igår träffade jag en kompis som jag inte sett på länge, det blev lite sent, men Big Papa tog morgonen så jag fick sova i alla fall till klockan nio. Jag gjorde valet att vara uppe sent och får helt enkelt leva med tröttheten idag. Det går bra. Det är dessutom nyttigt för mig att trötta dagar som de här, då jag inser att jag nog inte kommer att göra så mycket. Jag kommer nog bara vara hemma och pyssla, inte träna och inte gå på stan. Det är skönt att förlika sig med tanken att jag inte måste vara speedad idag. Det räcker om jag tvättar, fixar i köket och plockar undan, kanske laga lite mat till Noumi också.

Lilla tjejen är för övrigt fortfarande snorig. Jag gillar att jag har börjat få lite bitska kommentarer av anonyma läsare, bland annat en som rörde att jag nog faktiskt inte borde gå till öppna förskolan om Noumi är snorig. Hon kan ju smitta andra barn. Nu gjorde jag inte det, men det var ju faktiskt så att det var på öppna förskolan Noumi själv blev smittad och det är inte direkt tyfus hon fått, utan bara en liten förkylning. När Noumi var riktigt liten var jag rätt noga med att hon inte skulle hänga med förkylda eller sjuka personer för att hon inte skulle bli sjuk. Nu ser jag det mer som att om hon får några förkylningar nu så är hennes immunförsvar bättre rustat inför dagisstarten. Hon är större nu, och klarar av en och annan förkylning utan att gå under. Det är klart det inte är kul, men det är ett nödvändigt ont. Vill man absolut inte att ens barn ska bli sjukt ska man nog aldrig låta det träffa andra barn. På öppna förskolan kryllar det av snoriga ungar som byter slemmiga leksaker med varandra. Kanske inte så fräscht, men inte heller något de dör av.

Till sist en bild på den gamla vännen Hanna och Noumi. Ett kärt första möte som jag hoppas och tror kommer bli fler med tätare intervall.

Hur du hanterar din gravida partner

Jag vet inte hur många som har gravida partners som läser min blogg, men finns det en enda som jag kan hjälpa genom att länka till den här tråden så är det värt det. Det här med att alltid säga "du har rätt älskling" och "jag var dum, älskling" är väldigt viktigt.

Snorunge

Oj, jag har fått lite kommentarer! Kul och tack!

Jag har alltid haft en lite nedlåtande inställning till föräldrar som låter sina barn springa omkring med snor hängande ur näsan. Nu förstår jag grejen. Varje gång man försöker torka bort snoret är det som att Noumi slåss för sitt liv. En riktig dödskamp. Samma sak med näsdropparna och snorsugen. Vad gäller näsdropparna är jag nu ganska positivt inställd till att apoteksmonopolet avskaffats. Den annars så välstrukturerade och välplanerade Big Mama hade nämligen inga hemma igår när förkylningen slog klorna i lilla Loppan. Vips så sprang Big Papa upp till Konsum och näsdropparna fanns återigen i hemmet. Utan dem hade vi nog inte överlevt natten. Så som Noumi skrek igår har jag aldrig hört henne skrika. Förtvivlat trött och förbannat frustrerad över att inte kunna suga på nappen och andas samtidigt. Lilla plutten. Näsdroppar och snorsug på det och så sov hon rätt gott ändå (och jag med).

Eftersom hemmet idag ser ut som ett palestinskt flyktingläger har jag kört en av mina fantastiska turbostädningar. Den påbörjades redan innan Noumi slumrat in på balkongen, vilket innebar höga krav på sysselsättning och underhållning av Noumi. Som ni ser på bilden är hon belamrad av stimuli, hon har till och med placerat några i fickan på haklappen. Praktiskt att plocka fram när hon tröttnat på toarullen. Nu ska jag ta mig an köket och inshallah hinna slutföra det innan sjuklingen vaknar. Beroende på tillstånd efter uppvaknande kanske vi tar oss en promenad eller en tur till öppna förskolan och träffar andra snoriga barn.

Majskroksmorsan

Idag är jag en dålig mor. För att råda bot på Noumis gnällighet, då hon ser ut såhär:


... har jag mutat henne med majskrokar och maraccas. Det enda som gör henne glad (tyst).


Samtidigt trakasserar jag hennes far med bilder på henne i hennes gnälliga tillstånd. Allt för att han ska förstå att han ska gå tidigare från jobbet och ta hand om sin dotter. Sådana här dagar känns det faktiskt som att det skulle vara ganska skönt att jobba 50%. Absolut inte 100, men 50. Den där totala fokuseringen på Noumi som fanns i början börjar avta, och det är helt ärligt inte riktigt lika fascinerande att ge henne mat och byta blöja hela tiden. Skulle vara skönt att få äta med vuxna människor någon gång också. Snart får jag i alla fall fly fältet och sticka iväg och dansa. Jävlar vad länge jag ska stretcha och varva ner efteråt. Got to go, majskrokarna behöver fyllas på.

Rutiner och struktur! Jawohl!

Jag är, som jag skrivit tidigare, en väldigt strukturerad och planerad person. Detta har jag haft nytta av sedan jag fick barn. I början var jag kanske lite extrem då jag kunde gå igång på att Noumi inte hade fått på sig pyjamasen vid rätt tidpunkt och att hennes rutiner hade rubbats. Detta var långt innan Noumi överhuvudtaget brydde sig om rutiner och jag tror hon sket rätt hårt i vilka kläder hon hade på sig. Nu för tiden är det dock väldigt bra med rutiner eftersom det gör att Noumi är som en klocka. Ibland blir det dock förskjutningar åt olika håll och då gäller det att styra upp så att man syr ihop paketet så att det ändå blir rätt i slutändan. Idag lyckades jag med det och fick improvisera. När detta händer känner jag först paniken växa och tänker att helvete, nu somnade hon bilen, hon skulle ju äta först. Sedan kommer jag på en fantastisk lösning och ger henne välling till mellanmål medan hon fortfarande halvsover och sedan somnar om gott. Problemet löst.

Måste bara berätta för er, kära bloggläsare, att jag har haft en läsare från Makedonien. Välkommen!

Idrott och hälsa

Noumi sover och jag sitter och kollar på Nyhetsmorgon och försöker motivera mig själv att sätta lite fart. De pratar om att många ungar skolkar från idrotten i skolan och att en överraskande stor andel barn är befriade från att delta på idrotten i skolan. Gympan har varit mitt värsta ämne under hela min skoltid. Hatet jag haft för detta ämne har till och med varit större än det för matte. Anledningen till detta är att jag suger på bollsport, inte kan göra kullerbyttor på plintar, inte vill slå ihjäl mig när de försöker hetsa mig att sitta på ett räck och göra volter samt inte vill utsätta mig för förnedringen det innebär att utöva olika friidrottsgrenar medan resten av klassen står på led för att betrakta mitt misslyckande. Det handlar alltså verkligen inte om att jag är lat. Jag hade IG i gympa sista året på gymnasiet. Detta var under samma period som jag tränade sex dagar i veckan. Jag tycker nog att skolan ska försöka satsa på att få eleverna att hitta rörelseglädje istället för att tvinga dem akta sig för bollar.

Vad gäller de barn som är befriade (det finns en anledning till att man använder ordet befriad...) från idrotten handlar det ofta om barn, kanske framför allt tjejer, som inte kan delta på grund av religiösa skäl. Detta tycker Jan Björklund är för jäkligt. Så ska det inte vara, alla barn ska ha rätt att delta på skolgympan. Absolut! Men fixa då för fanken lektioner för bara tjejer, och lägg dem i slutet av dagen så att folk kan gå hem och duscha. För det är också en del av det hemska med gympa. Att man ska duscha i samma rum som idiotiska klasskamrater. Problemet löst, jag borde bli skolminister!

När man har riktigt, riktigt bråttom...

... behövs det kanske inte så mycket onödigt produktinformation och flashiga exotiska namn.

Höst!

Nu är det höst på riktigt och det är mysigt!

Ajaj!

Noumi har nu kommit till ett stadium i sitt liv då förbud och nej-sägande blir allt mer frekvent. Hon hanterar det dock väldigt bra. För varje "Ajaj!" eller "Nej!" hon får höra lägger hon av ett gapskratt. Ännu roligare blir det om man handgripligen för bort henne från det förbjudna föremålet samtidigt som man ger henne bannor. Det här bådar gott för framtiden.

Däckat litet kryp

Jag är nog den mest effektiva person jag känner. Idag däckade jag Noumi genom att hänga två timmar på öppna förskolan. Hon har nu sovit i en timme och tjugo minuter och slaggar fortfarande fint där ute på balkongen. Hon somnade när vi var ute så jag har haft en dryg timme hemma. På den timmen har jag hunnit laga mat till Noumi, laga mat till mig och Sargon, damma hela lägenheten, röja upp i köket samt plocka i ordning i lägenheten. Vem mer än jag hade hunnit allt detta? Inte Big Papa i alla fall. Han får bara en uppgift i taget, ikväll består den av dammsugning. Mina uppgifter inför morgondagen är att laga lunch till Big Granpa samt sortera Noumis kläder och andra attiraljer som ej längre är i bruk. En iakttagelse är att Noumi numera inte bara ser ut som en ortodox jude med sina korkskruvslockar utan även kryper omkring som en riktigt israelian sniper. Hon är dock lite mer sympatisk. Vad gäller frågestunden ger jag er lite mer tid då jag förstår att det kan ta lång tid att komma på en fråga som är tillräckligt intelligent för att stimulera mitt intellekt.


Hejdå!

Sommarens sista och höstens första suck

Det finns saker som var lite bättre när man inte hade barn. Jag är en väldigt planerad och strukturerad person, men fördelarna med att inte ha barn är att man inte behöver vara gestapo-planerad. Man har bara sig själv att ta hand om och det finns ett större utrymme för spontanitet. Idag krävs det att man tänker ett varv extra efter att ett spontant upptåg dykt upp i ens huvud. Ibland är det möjligt att genomföra, ibland inte. Men det gör inget. Utan att verka som en biologistisk särartsfeminist vilja bara berätta för alla mina läsare hur bra livet blir när man får barn. Det blir faktiskt det. Mitt liv har aldrig varit såhär bra, jag har aldrig varit såhär tillfreds och harmonisk. Jag bryr mig inte ens jättemycket om att jag är fet, så harmonisk är jag.

Den här veckan ska jag dock försöka införliva lite mer fettångest i min tillvaro och ta nya tag i min deffning. Jag har gått ner, men det verkar som att jag unnar mig lite för mycket på helgen. Eftersom helgen för mig innebär fredag, lördag, söndag blir det bara fyra dagar av sju kvar att vara duktig på. Detta måste ändras. På onsdag kommer pengarna (Sargons i alla fall, mina kommer inte förrän på fredag) och även ekonomin ska stramas upp. Jag har köpstopp vad gäller spontana inköp. Enbart nedanstående attiraljer ska inhandlas kommande månad.

• Mascara, har haft samma sedan innan Noumi föddes. Den börjar bli lite fnasig nu.
• Hårinpackning, har inte använts sedan den förra tog slut för några månader sedan.
• Två pyjamasar till Noumi, och möjligtvis någon body till. Hon har precis bytt storlek.

Utöver detta, ingenting. Inga kläder. Nya jeans får jag köpa när jag nått mitt viktmål. Ny vinterjacka kan jag vänta några månader till med och Noumi behöver definitivt inga kläder. Vi får se om det håller, men det ska fasen gå. Överhuvudtaget ska saker nu styras upp. Dansen börjar och höstschemat på gymet kickar snart igång. Vi ska styra upp ordentliga rutiner. Nu jäklar ska det bli ordning på torpet!

Igår när jag kom hem från träningen, eller träning och träning, jag råkade hamna på ett "line dance"-pass. Det var inte det minsta jobbigt och tråkigt nog hade jag glömt min "ku klux klan"-dräkt hemma så det var lite svårt med inlevelsen. Hur som helst, igår när jag kom hem från min line dance möttes jag av nedanstående. Det är skönt när pappan kan ta över ansvaret för barnet en stund.


Jag vill säga en sak till. Jag tycker ni är lite dåliga på att kommentera. Jag har ju en räknare nu och jag har ju faktiskt lite läsare. Nu kör vi en frågestund så att ni får möjlighet att kompensera ert dåliga kommenterande. Snälla, låt det inte bli en lika pinsam frågestund som förra gången!

Liten Katti

Har hittat ett band jag spelade in som sexåring. Jag var ett mycket klokt och roligt barn.

Ibland undrar jag om allmän rösträtt verkligen är så himla bra...

Jag har läst i lite trådar om folk som tänker rösta på Sverigedemokraterna och jag kan inte sluta förvånas över hur IQ-befriade dessa människor är. Jag har liksom svårt att ta det på allvar, men jag måste nypa mig i armen och faktiskt inse att det är allvar. Det finns människor som på allvar tror att islam är här för att ta över. Islam kommer långsamt, sakta men säkert att nästla sig in i varje por i vår svenska kultur för att sedan, utan att vi vet ordet av, ha tagit över allt. Och inte bara det. Islam är dessutom en våldtäktskultur, en kvinnoföraktande kultur och alla vill döda varandra i ett heligt krig. Alla brott begås av invandrare, det är bara media som inte vågar skriva det. Det beror ju såklart i sin tur på att våra svenska fängelser är så slappa så invandrarna, som ju självklart är vana vid enklare förhållande, tycker bara det är skönt att sitta i fängelse. Det finns kanske några snälla invandrare, men de flesta är faktiskt livsfarliga. Det är ju kanske lite tråkigt att några snälla invandrare ska bli drabbade av att alla andra är galna, men det kan väl inte vi svenskar ta hänsyn till? Vi ska väl inte drabbas av deras problem? Nej, vi måste ta hand om våra egna.

Just ja, en sak till. Sverige är absolut det lättaste landet i världen att få asyl i. Det är bara säga "Hej! Jag skulle gärna bo här eftersom de är lite taskiga i mitt hemland" så får man stanna. Och när man väl fått stanna, då behöver man bara ringa till hela familjen (som såklart består av minst femtio personer) i hemlandet och säga åt dem att komma, för då får de också uppehållstillstånd. Mmm, och sen får alla socialbidrag hur lätt som helst. Det är nämligen lättare för invandrare att få bidrag än för svenskar. Det är lättare för dem att få lägenhet också för hyresvärdar vågar inte neka dem, då blir de kallade rasister.

Mångkulturen ställer helt enkelt till en jäkla massa problem. Vår egen kultur, den fina svenska traditionella kulturen, den försvinner. Det kommer snart inte finnas en enda folkdräkt kvar och inte fan får man sjunga nationalsången heller för det uppfattar ju alla invandrare som rasistiskt. Helt plötsligt blev det nämligen väldigt viktigt att få fira Sveriges nationaldag. Därav alla taffliga nationaldagsfiranden de senaste åren. Vi måste ju försöka införa lite praktisk nationalism i det här landet, som i Norge! Där vet man minsann hur man älskar sitt land utan att skämmas för det! Och det är viktigt eftersom... det är viktigt! Det är även väldigt viktigt att i varannan mening påpeka att man faktiskt inte är rasist bara för att man röstar på SD. Klart som fan att man är! Klart som fan att man är en puckad jävla puckorasist som inte har någon koll på verkligheten!

Jag tycker nog att det finns mer att önska av svensk invandrings- och integrationspolitik, men om SD får mer inflytande än de redan har vore det en ren katastrof. Om SD kommer in i riksdagen kommer jag att sluta vara stolt över Sverige och att vara svensk. Då har vi svart på vitt att det som en gång i tiden var Sverige inte längre finns. Så länge du inte tänker rösta på SD måste du rösta!

Avslutar med två bilder till Noumis farmor. Man kan även se dem som en reklam för mångkultur. Tjejen på bilden är 50% mörkhårig skåning, 25% syrian och 25% assyr, och hon utövar avancerade yogaövningar från Tibet. Verkar väl inte så farligt, eller?

90 210

Det är sällan jag inte gör någonting när jag är hemma och Noumi sover. Det kanske blir en stund vid datorn samtidigt som jag plockar eller lagar mat. Idag upptäckte jag dock att det går riktigt gamla avsnitt av Beverly Hills på TV så nu blir det nog ändring. Åtminstone om Noumi tänker fortsätta försöka krypa i sömnen så att hon väcker sig själv. Två nätter av ytterst dålig sömn har passerat.

Två stora tjejer

Noumi är en stor tjej nu. Åtta månader och fyra dagar, 72cm lång och 9650g, två tänder i underkäken och fyra i överkäken. En stor tjej innebär stora förändringar.

1. Äta mat med bitar. Fungerar rätt bra. Inte helt oproblematiskt men det är ju faktiskt mat, så va fan. Det får gå.
2. Äta lite plockmat själv. Även detta innebär ju att stoppa saker i munnen och svälja det, vilket Noumi övat på rätt länge och alltid tyckt mycket om. Kan ibland vara lite svårfångat men pilleri är ju även det Noumis grej.
3. Borsta tänderna. Förmodligen den största succén. Tandkräm är smaskens!

Big Mama är en ännu större tjej, men inte lika stor som för två veckor sedan. Två kilo borta sen start. Det här funkar ju bra! Jag har inte ens tyckt att det har varit jobbigt. När Big Mama har bestämt sig har hon ta mig sjutton bestämt sig. En egenskap Noumi ärvt.

Abort vid kromosomfel, inte okej!

Jag vill bara börja med att säga att jag är för fri abort. Människor i världen har sex i annat syfte än att avla barn, självklart ska man då använda sig av preventivmedel, men detta är inte alltid möjligt av olika anledningar. I Sverige är preventivmedel lagligt och socialt accepterat, ändå händer det att barn blir till utan att det riktigt var meningen och kanske dessutom väldigt olägligt. Vill man inte ha barn ska man ha möjlighet att välja bort det. Det är säkert inte enkelt och ingenting som bör ses som att dra ut en visdomstand, men tråkiga saker händer ibland och kan man då avbryta dem för att undvika att andra tråkiga saker ska hända tycker jag att det är det enda rätta.

Googlar man "Downs syndrom abort" kommer en rad artiklar upp som handlar om att det föds färre antal barn med Downs syndrom än någonsin. Möjligheten (notera att jag väljer att skriva "möjligheten" istället för "risken") att föda ett barn med Downs syndrom ökar med kvinnans ålder, därför erbjuds alla kvinnor över 35 år fosterdiagnostik. Majoriteten av alla par som får reda på att de bär på ett barn med en extra kromosom väljer att göra abort. I artiklarna jag läst är bemötandet från vården dessutom att det är mer eller mindre en självklarhet att göra abort i dessa fall och att de par som valt att behålla sitt barn med Downs syndrom blivit ifrågasatta och mycket väl informerade om vilka extremt stora behov dessa barn har.

Jag anser att om man väljer att skaffa barn så väljer man att skaffa barn oavsett vilket barn man får. Det är en sak att göra abort för att man inte vill ha barn. Det är en helt annan sak att göra abort för att man inte vill ha ett barn med Downs syndrom. Vill man ha barn anser jag att man får acceptera det barn man får, man kan inte välja. Jag tycker inte att man ska få abortera barn på grund av att de har Downs syndrom. Faktiskt. Alla människor är inte lika och att ha Downs syndrom är verkligen inte världens undergång.

Barnaföderskor blir idag äldre och äldre, vilket beror på att vi idag väljer att vänta med barn eftersom vi ska göra en massa andra saker innan, i syfte att förverkliga oss själva. Först ska vi ha ett skitjobb, sen ska vi göra av med pengarna vi tjänat på det och sitta och röka gräs på en strand i Goa, efter det har vi förhoppningsvis hittat oss själva men då måste vi läsa upp våra betyg på KOMVUX för att vi ska komma in på vår jäkligt långa självförverkligande utbildning. När den väl är avklarad ska vi jobba upp oss i karriären och därefter skaffa barn. Då är vi så gamla att det finns en möjlighet att vi föder ett barn med Downs syndrom, och det passar tydligen verkligen inte in i vårt självförverkligande. Nähäpp. Då är det bara välja, skippa några av stegen i självförverkligandet eller ta konsekvensen och var medveten om att du kan få ett barn med Downs syndrom och var beredd att ta det och inse att det faktiskt kan bli riktigt bra. Man kan liksom inte plocka russinen ur kakan när det gäller att skaffa barn. Speciellt inte bara för att man tror att russinen inte är lika goda bara för att de ser lite annorlunda ut.

Back on track!

Så, nu är vi tillbaka och det är tänkt att den här bloggen ska bli någorlunda aktiv igen. Vi har haft en dötrist kattvaktsvecka i Vallentuna, med undantag av den roliga kvällen med Benny och Ertans ättlingar. Ni är bäst! Kattvaktsveckan avslutades med att katten transporterades till vårt hem där han blev sjuk igen. Således fick Big Cat Mama åka till Djursjukhuset med en hemskt ledsen katt som fick somna in och komma till katthimlen. Hemskt sorgligt, han var en fin katt och jag kommer att sakna honom. Tråkigt också att Noumi aldrig fick lära känna honom ordentligt.

Efter detta tragiska avslut på veckan satte vi oss på tåget mot Skåne. Noumi har hanterat förlusten av Svante väldigt bra. Hon sov på sin egen sittplats på tåget och åkte sedan sin kortege genom Hässleholm till Morfars bil där hon somnade i sin nya fina bilbarnstol som hon kommer att kunna ha tills hon är hela sex år. En mycket bra och långvarig investering alltså. I Skåne har vi mestadels ägnat oss åt skogshäng. Jag har påbörjat min viktreducering på allvar med deffpromenader på morgnarna. Det är riktigt skönt att återfå sin gamla kroppsform. Jag hade nästan glömt hur snygg den var. Men än är jag inte i mål! Deffpromenaderna och dieten fortsätter. No more lönnfet sunkmorsa! Naturligtvis hann vi även med en och annan träff med nära och kära samt en fin föreställning av djembedans utförd av personer med Down´s syndrom. Detta gjorde mig så infernaliskt glad att det förtjänar ett eget inlägg. Det kommer senare i veckan.

Efter ytterligare en tågresa är vi alltså hemma igen och det är fantastiskt skönt. Idag har vi besökt Skärholmen, jag har saknat det stället. På fredag ska Big Mama få nya glasögon, ett steg på vägen till att inte längre vara en sunkmorsa. Nu kör vi på med vårt vardagliga liv, som faktiskt är det bästa.

Svante i all sin prakt.

Noumi hänger i sin gåstol. BVC bannlyser sådana eftersom en unge kört ner för en trappa och typ nästan dött. Jag har lite bättre koll än så på henne.

Så har en dag gått i vårt liv...

Vi är kvar här ute. Big Papa skulle ha kommit i onsdags men har fått stanna kvar hemma i karantän på grund av sjukdom. Detta har lett till att jag utvecklat en extrem lappsjuka och idag har jag försökt föra djupa diskussioner med Noumi, utan något vidare resultat. Hon har varit fullt fokuserad på att kräla runt och dra i lampsladdar samt skratta som en fyllegubbe så fort Svante visat sig.

Eftersom inget direkt händer har jag inte särskilt mycket att skriva. Tänka sig va. Men jag har hittat en rolig blogg. Hon kanske redan är känd, men inte av mig. Jag vill också vara rolig!

I goda vänners lag

Jag mår så bra av den senaste tidens umgänge med människor som erbjuder möjlighet till totalt avslappning rent socialt. Inget behov av att förklara sig eller be om ursäkt. Delvis människor som hängt med mycket länge, men också en del nyare bekantskaper som känns sådär rätt som vissa människor gör. Det är det bästa och leder ofrånkomligen till att jag frågar mig själv varför jag egentligen frivilligt omger mig med andra människor. Kanske för att de med tiden kan omvandlas till riktigt goda vänner. Tanken som passerat genom mitt huvud flera gånger de senaste veckorna har varit "Varför träffas vi inte oftare?" och svaret på den frågan är nog "För att det inte är sommar oftare". Den börjar lida mot sitt slut och jag längtar redan till nästa.

Eftersom vi fortfarande befinner oss i Vallentuna och jag inte direkt är en fena på det här med okända datorer blir det inga bilder, ni får vänta tills vi kommer hem igen, men jag kan informera om att Noumi är ett fantastiskt vackert barn. Hon är den absolut bästa och imorse sov hon till klockan åtta!

I Vallentuna med katten och Noumi

Nu är vi tillbaka i Vallentuná där vi hittills fördrivit tiden med en centrumpromenad. Alltså, Vallentuna är lite som Gotland. Folk ser lite underliga ut.

Foster, högljudda barn och Verklighetens folk

Snacket om att gå till Fotografiska museet blev inte verklighet förrän idag då vi till slut tog oss dit. En utställning med Lennart Nilssons foton på levande foster i livmodern var såklart väldigt fascinerande. Kunde inte låta bli att berätta för Noumi att hon såg ut sådär för typ ett år sedan, hon verkade inte haja utan såg bara frågande på mig och fortsatte rätt snabbt med att vråla DADADADAAAAAAAAA! i det annars väldigt tysta museet. Tidigare har hon aldrig gjort ljud när hon har varit nöjd. Hon har dock alltid kunnat gorma rätt högt vid missnöje men då har man omgivningens sympati. Folk förstår att man inte tycker att det är gulligt när ens unge skriker för att den är förbannad, de kanske blir störda ändå, men de har en annan förståelse inbillar jag mig. Nu gormar Noumi för fullt även då hon är helnöjd och jag börjar fundera kring vilka miljöer det är okej att ta med henne till. Det fanns andra barn i Noumis ålder på museet, men de var inte på långa vägar så pladdriga som Noumi. Jag fick en del leende, men även en del inte helt nöjda blickar. Nåväl, det var faktiskt inte ett bibliotek.

Efter en heldag på stan med lunch på stan tog Noumi och jag tunnelbanan hem medan Big Papa och Gudfadern gick vidare för att äta spansk mat. På tunnelbanan slog sig Noumi i slang med några polska byggjobbare och de fick en väldigt fin kontakt innan det var dags för oss att stiga av. Väl hemma visade Noumi prov på att kunna kravla en hel meter för att sedan lyckligt börja dra i sladden till laptopen. Nu börjar det!

Apropå bilder på foster som ofta används i propaganda mot aborter så hör jag nu på nyheterna att Kristdemokraterna har varumärkesskyddat begreppet "Verklighetens folk". Det är nästan lika tragikomiskt som Sverigedemokraternas låt "Blåsippans väg". Responsen på den, den lite annorlunda versionen av låten är däremot fantastisk och en sån där grej som ger en blödig fjant som mig rysningar. We are the world!

En liten, liten bebis.

En något större bebis.

Vi gör ett nytt försök, utan godis och resonerar samtidigt lite kring könsspecifika barnkläder...

Jag blev så besviken och kände mig snuvad på min myskväll så jag tog tag i det. Jag tänkte att man är sin egen lyckas smed och städade undan lite. Nu känns det mycket bättre och jag myser för fulla muggar tillsammans med Tiken Jah Fakoly och hans finfina album Francafrique. Noumi har varit ute på shoppingrunda idag tillsammans med gänget. Detta resulterade i ett par jäkligt snygga skor till mig att galoppera runt i i höst, en tröja till mig och en t-shirt till Noumi. Här är den.


Den är blå och förmodligen egentligen avsedd för en pojke. Det där med kläder till Noumi är något jag funderat en del kring. Jag tycker generellt att det är fjantigt med den starka könsuppdelning som finns på barnklädesavdelningarna. Samtidigt tycker jag inte det är hela världen om Noumi har på sig något rosa, det skulle jag nog i och för sig inte ha tyckt om hon var en pojke heller. Jag undviker dock för mycket fluff och ryschpysch, eller jag utesluter det snarare. Dels för att det inte är Noumis stil men också för att jag inte vill att hon ska bli en liten prinsessa. Många föräldrar kallar sina döttrar för sina små prinsessor och det är väl inget fel i det, men för mig känns det fel. Dels för att jag är den jag är men också för att Noumi är den hon är. Hon är verkligen inte prinsesstypen, hon är mer av ett troll eller rackarunge, precis som jag. Det jag säger nu kommer jag säkert få äta upp om några år när hon vill ha plastiga glitterklänningar och då kanske hon kommer att få en sådan.

Jag hade en period i fjortonårsåldern när jag sminkade mig som fasen men kunde ganska snabbt konstatera att jag såg ut som en transvestit och att det där med smink nog inte riktigt var min grej. Det har det inte varit heller. Jag ser fortfarande ut som en transvestit så fort jag försöker mig på något annat än mascara och på sin höjd lite kajal. Hur som helst, jag sminkade mig, precis som många fjortonåriga tjejer, men detta var inget min kära Mamma G uppmuntrade. Hon sa snarare som det var, att det såg för jävligt ut och att det var totalt onödigt. Jag kanske inte uppskattade det då, men nu gör jag det. Och det är det jag tror att det här med genus och sociala könsnormer handlar om; förebilder. Mamma G lät mig inte heller prenumerera på varken Veckorevyn eller Frida. Jag tyckte verkligen hon var en idiot och det kommer säkert Noumi tycka om mig också i perioder. Men jag kommer att stå fast. Hon ska inte bli en dum brud med för höga klackar och korkad pojkvän. Hon kanske kommer att vara det i perioder, men jag tror inte det kommer att bli slutprodukten. Därför fick hon idag en mörkblå adidaströja!

Och här visar jag henne i realtid, i rosa pyjamas. Man är väl ingen fundamentalist, herregud (men med grön pojknapp)!

Hon borde förresten klippa sig snart igen. Det här med långt hår var även det något Mamma G förhindrade, det var ju så mycket mer praktiskt med kort hår! Och hon var förstås ett pucko som tyckte så, men ja, det är faktiskt lite mer praktiskt med kort hår.

Intensiv myskväll

Jag är ensam hemma och Noumi sover. Big Papa och Gudfadern är och roar sig på annat håll. Woho, tänker jag. Ensam hemma! Soft kväll med godis! Jag köpte godis och tänkte att jag inte skulle öppna det förrän Noumi somnat. Det sket sig, hälften var slut när hon somnade. Sedan tryckte jag i mig resten på en kvart och nu är myskvällen slut. Godiset är slut och internet har blivit tråkigt. Det enda som finns att göra är att röja, vilket jag borde ha gjort innan myskvällen tog sin början och sitt slut eftersom det hade gjort den betydligt mer fulländad. Att jag aldrig lär mig av mina misstag.

Tio timmars sömn!

Big Mama fick sova till klockan tio imorse. Det hör inte till vanligheterna, inte enbart för att Big Papa oftast vill sova om morgnarna, utan även för att Big Papa inte är en mästare på att få Noumi att hålla flabben på morgnarna. Imorse lyckades han, vilket resulterade i att jag fick tio timmars sömn, naturligtvis inte sammanhängande, men ändå! Tio timmar! Det har inte hänt sedan långt innan Noumi föddes. Detta resulterade i en sprudlande energi som ägnades åt promenad på stan, tvätt och städ. Åh, vilket fantastiskt liv! Imorgon kommer Noumis gudfar och ska lära sig hur det är att leva med sitt gudbarn. Han ska sova i vardagsrummet, där kommer Noumi att infinna sig varje morgon med start vid sjusnåret om man har tur, och sex-, kanske till och med femsnåret om man har riktig otur. Detta är ett magnifikt sätt för honom att lära känna sitt gudbarn. Kanske till och med så magnifikt att man som mamma bara kan slänga ut henne i vardagsrummet och sedan gå och lägga sig igen.

Noumi åker tunnelbana iklädd svamphatt och Big Mama poserar iklädd flipflops.

Riktlinjer för att ge mig själv och mina barn ett lyckligt liv

Sedan jag själv fick barn har jag fått omvärdera mina tankar kring det här med hantering av barn en smula. Jag minns att jag, när Noumi var nyfödd, inte kunde förstå hur man frivilligt slutade amma efter bara fyra månader. Det bästa för barnet är ju faktiskt att bli ammad i sex! När jag själv slutade amma när Noumi var fyra månader hade omvärderat det hela. Nu är Noumi fortfarande liten och det finns saker som jag fortfarande inte förstår hur man kan göra när det kommer till äldre barn. Vissa av dem kanske jag kommer att ändra uppfattning om när jag väl är där, men vissa av dem hoppas och tror jag att jag kommer att hålla fast vid. Här är några. Ring mig om fem år så utvärderar vi det hela!

Jag kommer aldrig att acceptera att

• Mina barn slår mig eller någon annan, eftersom det gör ont och eftersom det är socialt oacceptabelt att slåss.
• Mina barn skriker eller väsnas på ett sätt så att det stör andra människor (självklart måste detta krav anpassas till åldern på barnet).
• Mina barn vill ha annan mat än den som serveras och annars vägrar äta. Eller jo, det kommer jag acceptera, då får de vara hungriga.
• Mina barn inte respekterar vuxna som förtjänar att respekteras (och då menar jag verkligen förtjänar).

Det finns även en del saker som jag lovar mig själv att inte göra, ni kan fråga om dem också när ni ringer om fem år. Jag kommer aldrig att

• Slå mina barn.
  
• Köpa rosa eller blåa plastiga leksaker.
  
• Kalla mina barn fula saker eller tala nedsättande till dem.
  
• Låta dem sitta inne en hel dag och sunka om de inte är sjuka (okej, i alla fall inte så ofta).
• Låta mina barn gå heltid på dagis om jag har de ekonomiska förutsättningarna att ha dem där färre timmar.
  

Jag kommer att

• Uppmuntra mina barn till att ta ansvar och bli självständiga individer.
  
• Se till så att mina barn är fysiskt aktiva.
• Se till så att mina barn är i kontakt med sina känslor och kan formulera dem i ord.
• Uppmuntra mina barn till empatiskt tänkande.
• Låta mina barn ha husdjur (det är inte riktigt okej att jag köper ett marsvin till mig själv).
  

Att vakna med en vuvuzela

Morgon igen, och idag var det min tur att gå upp med vuvuzelan. Morgonen är dock hennes bästa stund. Hon sitter och plockar med sina grejer och fnissar lite åt väderleksprognosen på TV.

Vi tänker fortsätta på den kulturella banan idag, efter besöket på Gripsholm igår fick vi mersmak. Fotografiska idag. Ikväll ska jag röra på fläsket har jag tänkt. Behöver lite time off. Ingen som inte är föräldraledig vet vad man pratar om när man pratar om de situationer då ens barn står en upp i halsen. Hon är bäst i världen, men ibland, inte ofta, men ibland blir hon lite för mycket. Då yttrar man som moder ljud som "åååååööööh" och så lämnar man över till pappan. Det ska jag göra ikväll. Sen kommer jag hem och vill väcka henne för att hon är så söt och för att jag har saknat henne.

Just ja, läppen. Den är nästan återställd nu. Ser ut som en lyckad botoxinjektion istället för en misslyckad.

Lejonet på Gripsholms slott (och ett annat missfoster)

Så. Äntligen har det blivit av! Vi har varit och träffat lejonet! Han kom till Sverige på 1700-talet då det var jäkligt trendigt med vilda och farliga djur. Han levde ett, förmodligen olyckligt, liv på Djurgården tills han dog. Man kan ju inte bara kasta bort det coolaste man äger så en stackars konservator anlitades och fick en säck med ben och lejonets fina skinn. "Gör ett lejon!" var uppmaningen och det gjorde han. Nu finns lejonet alltså i en glasmonter på Gripsholms slott. Såhär ser han ut, helt klart värt ett besök!



På vägen hem bjöd My på en chokladcroissant. "Mums!" tänkte jag och svepte halva på två tuggor. Detta resulterade i en allergisk reaktion som gjorde att jag numera ser ut som Olinda från någon gammal omgång av Paradise Hotel. Kommer ni ihåg henne? Det är bara hårfärgen som fattas. Jag skojar inte, jag ser faktiskt ut sådär. Sist jag fick en allergisk reaktion och hela min feja svullnade, så att jag såg ut som Odjuret, tog det två dagar innan jag var helt återställd. Hoppas dock på ett snabbare förlopp denna gång, då jag gärna vill kunna visa mig utomhus imorgon. Jag har alltid haft överbett, men det här är lite over the top, även för mig.

En liten kompromiss med mig själv

Jag har inte diskat nappflaskorna idag. Istället ställde jag in dem i diskmaskinen, problemet kommer inte att uppstå förrän imorgon bitti, då den sista nappflaskan används. Då är frågan om jag ska diska den, sätta igång diskmaskinen eller se vad som händer om den får fortsätta vara skitig. Big Papa ska gå upp med Noumi imorgon, så egentligen är det hans ansvar att diska nappflaskan, men det brukar inte hända. Annars har jag varit ganska bra på att släppa saker. Jag har inte burit ner sakerna som ska ner till källaren. Inte än, men nu kan jag inte låta bli längre. Jag gör det nu!

Ett mycket seriöst inlägg om jämställdhet utan bilder på Noumi

Jag ska med detta inlägg ge denna blogg en lite seriösare touch. Jag är ju egentligen en seriös människa. Inlägg om barnvagnspromenader och semesterresor till Gotland i all ära, men det finns faktiskt viktiga saker att skriva också. Man kan ju förändra världen genom en blogg!

I mina tonår var jag arg på världen. Jag hatade alla orättvisor och var totalt övertygad om att anledningen till kvinnors underordning i samhället var att pojkar och flickor fostras olika. Diskussionen om huruvida kvinnor generellt faktiskt är underordnade männen tänker jag utelämna. Det är liksom totalt uppenbart och den som tvivlar på det uppenbara kan själv googla lite statistik. I mina tonår trodde jag i alla fall att pojkar och flickor föds med precis samma förutsättningar, men att man sedan fostras till att bli en flicka och sedan en kvinna, respektive pojke och sedan man. Efter ett fem år långt förhållande med en kille (okej då, en man) och otaliga diskussioner och jämförelser med vänner och bekanta kan jag konstatera att kvinnor och män är olika. I vår familj är jag Koll-Katti, medan Sargon är Slapp-Sargon. Det är jag som kommer på att vi måste handla, städa, köpa blöjor, besöka våra föräldrar osv. Sargon är ofta totalt omedveten om detta. Detta är naturligtvis delvis en fråga om personlighet, men frågan är egentligen varför våra personligheter blir olika. För generellt är det ju så, att kvinnor har koll på allt, medan män (om det vill sig väl) uträttar det kvinnorna säger åt dem. Kvinnor är projektledare och administratörer i våra familjer, medan män är underhuggare och uträttare. Precis tvärt emot hur det ser ut i arbetslivet. Det här är jag helt övertygad om beror på de förebilder vi har under vår uppväxt, det vill säga först och främst våra föräldrar. Det spelar nog inte så stor roll hur mycket ansvar och uppmuntran då ger din son till att städa och ta hand om hemmet. Om hans pappa inte gör ett skit kommer din son i vuxen ålder inte heller att göra det.

Vi kvinnor har koll på allt, vi tar ansvar för allt och eftersom det är jobbigare att tjata än att uträtta något själv så gör vi även allt. Sedan blir vi hysteriska och neurotiska och våra män tycker att vi är skitjobbiga och lämnar oss. Det är inte okej! Jag tror att enda sättet att ändra dessa destruktiva förhållandena i en parrelation är att vi som kvinnor börjar skita i. Vi får helt enkelt börja skita i att det inte finns mat hemma, att gamla mamma inte fått ett samtal på två veckor trots att hon fyllt år eller att ungen inte har badat på en vecka. Jag lever verkligen inte som jag lär, men jag borde. Nu är Sargon inte en extrem latoxe, men det finns en tydlig skillnad i vad vi tänker på och vad vi uträttar och jag tror inte det kommer bli en förändring i detta förrän jag släpper det övergripande ansvaret. Det kanske går åt skogen ett tag, men ingen kommer dö och till slut måste väl mannen ifråga fatta att det är dags att styra upp. Så många kvinnor lider och stressar i det fördolda. Att föräldraledigheten fortfarande fördelas väldigt ojämnt hjälper inte saken. Där är vi bra! Sargon ska vara hemma åtta månader med Noumi och jag tror att det kommer att vara förträffligt för både hans och Noumis relation och för vår relation. Jag har dessutom för mig att statistiken visar att risken för skilsmässa eller separation minskar avsevärt i relation till hur jämt föräldraledigheten fördelas.

Det sägs att vi är världens mest jämställda land, men jämställdhet kan inte enbart mätas i lönestatistik och uttagna föräldradagar. Det handlar även om vad man gör på dessa föräldradagar och vad våra tankar kretsar kring. Vi har en lång väg kvar och även om jag betraktar min egen relation som rätt jämlik så är den långt ifrån fulländad, och det beror inte på att Sargon är en manschauvinist utan istället om att det är svårt, det är så in i helskotta svårt att släppa på det som förväntas av mig och istället börja förvänta det av Sargon. Jämställdhet är vårt gemensamma ansvar och om inte vi kvinnor slutar leka duktiga kommer vi aldrig komma någonstans! Fan, om jag inte redan hade diskat nappflaskan hade jag skitit i det ikväll! Imorgon ska jag skita i det. Jag ska använda alla nappflaskor tills de är slut och när det inte finns en ren ska jag säga ojdå och så får någon diska allihop!

Gotland, vi ses igen!

Nu är vi hemma igen. En vecka på Gotland var en hit och jag kan inte förneka att jag stundtals kände mig som att jag var Alex Schulman och att Sargon var hans tjej. Men så var det ju förstås inte. Vi har dock upplevt samma kärlek till Gotland som dessa två. Det finns verkligen ingen som helst anledning att åka utomlands när Gotland finns! It´s not Grekland, it´s Gotland, som man säger. Noumi har varit den största semesterfiraren av oss alla och har aldrig tappat geisten vad gäller turistande och strandliv. Glad i hågen har hon vaknat först av alla, svept sin välling och flyttat ut till filten på gräsmattan för att njuta av gräs, träd och småkryp. När resten av gänget vaknat till liv var hon den första att stå och stampa, färdigfixad och redo att ge sig ut på Gotländska äventyr. Även på kvällarna, då grillen tändes passade hon på att njuta av de ljusa sommarnätterna för att sedan lugnt somna i vagnen och vad kvällen led bli överflyttad till sin, för tillfället speciellt införskaffade, resesäng. Efter en heldag på Fårö som avrundades med den jäkligt coola raukkusten tyckte dock både Noumi och resten av sällskapet att det var dags att slappa lite i trädgården också. Raukar och riddare i alla ära, men semester innebär ju faktiskt att ta det lugnt också. Nästa år hoppas vi på två veckor på ön. Då jäklar ska vi uppleva Gotland på riktigt!

Noumi väntar på att få köra på färjan och blir road av tant Rana.

Här roar sig Noumi för sig själva medan Big Papa laddar grillen. Han hade tid med sådant mellan varven, när han inte lekte riddare eller att han var med i Lilla huset på Prärien.

Här äter Noumi sin eftermiddagsgröt på Kutens Bensin på Fårö. Mycket trevligt ställe.

Hela lilla semesterfamiljen med en rauk i bakgrunden. Efter raukarna däckad Noumi totalt och höll sedan låda till 21.45 innan hon tyckte det var dags att tacka för sig.

När man kommer hem från en semester är det alltid mycket att stå i. Noumi har förstås förståelse för detta och hjälper här till att vika tvätten. Tack Noumi!

Definitivt skönt att vara hemma. Innan jag åkte tänkte jag att bikinin skulle bli lite bekvämare om jag körde lite Low Carb High Fat, och det gjorde den. Under semestern tyckte jag dock att en diet bestående av High Carb High Fat kändes mer förenlig med ledigheten så jag körde på det. Nu, eller ja, kanske imorgon återgår jag till LCHF. Lite träning på det och sen är jag biff! Noumi har förresten också legat i hårdträning. Under veckan på Gotland har hon lärt sig sitta. Helt själv och hur länge som helst! Nu när vi åter är hemma på parketten har hon dessutom lärt sig hasa sig fram. Snart är friden slut!

Big Papa är ledig en vecka till och det firar vi med lite turistande i Stockholm med omnejd. Vi ska bland annat besöka Lejonet på Gripsholms slott. Han kommer att få ett alldeles eget inlägg här på bloggen. Om ni inte redan förstår varför kommer ni då att göra det. Han är fantastiskt! I slutet av veckan kommer Noumis gudfar från Malmö på besök. Han är också ganska fantastisk!