Jag är jäkligt trygg i min roll som förälder. Jag har sällan, nästan aldrig, dåligt samvete för att jag inte tillgodoser Noumis behov tillräckligt. Det kanske blir svårare när hon blir äldre, men jag tror faktiskt att jag har rätt inställning för att i stor utsträckning slippa det dåliga samvetet. Jag tror nämligen att jag lyckats genomskåda det "hollywoodideal" som råder både vad gäller föräldraskap men också parrelationer. Vad gäller parrelationen tycker jag det verkar som att många i min generation har någon slags naiv bild av att det i ett förhållande alltid ska slå gnistor, vara passionerat och alltid kännas så himla bra. Man ska aldrig behöva försaka någonting i ett förhållande, alla ens behov ska vara tillgodosedda och om ens partner inkräktar på något av detta så är det inte rätt partner. Resultatet av detta ideal är rätt uppenbart. Vi har extremt många singelhushåll i Sverige, folk är ensamma och nog ofta rätt olyckliga. Jag tror det var min farmor som sa det från början, men jag har även hört min far säga det; att ett lyckligt förhållande handlar om fördragsamhet och förnöjsamhet. Nu kanske folk reagerar och tänker "vadå, ska man bara nöja sig?". Ja, det ska man. Inte med vad som helst såklart, men man ska luta sig tillbaka och tänka på vad man har som är bra och då tror jag man ofta kan konstatera att man har det rätt bra. Om man dessutom lär sig att fördra vissa saker och inte går och tänker på hur de begränsar eller stör ens tillvaro tror jag man blir ännu nöjdare.
Okej, hur kopplar vi då detta till föräldraskap. Jo, föräldraidealet idag är att vara en superförälder, vilket innebär att man ska skapa en supermänniska i form av sitt barn. Denna supermänniska ska från tidig ålder stimuleras, lära sig rätt saker på rätt sätt, vara fin och framför allt förskonas från så mycket jobbiga saker som möjligt. Jag har inga som helst planer på att skapa en supermänniska. Mitt mål är att skapa en stabil och trygg människa som tänker själv och som har förmåga att analysera sin situation och själv förändra den utifrån vad hon själv tycker är lämpligt. För att ett barn ska bli en sådan människa krävs det att hon får smaka på vad världen har att erbjuda. Det är inte farligt att ha tråkigt, antingen fortsätter man ha tråkigt eller så gör man något åt det själv. Man hittar på något, funderar lite på varför solen är gul eller letar efter monstret under sängen. Det är inte heller farligt att bli ledsen för ganska snabbt blir man glad igen (och nej, jag menar inte att man inte ska trösta barn, men jag tycker inte att att man ska beröva barn deras känslor och distrahera dem från att känna dem på riktigt). Det är inte farligt att bråka med någon för rätt snabbt blir man sams igen, om man får lite hjälp med hur man gör.
Genom att tänka att dessa jobbiga saker är en del av livet och något alla människor förr eller senare upplever och måste lära sig hantera blir jag rätt cool som förälder. Jag får inte dåligt samvete när Noumi sitter ensam i sin säng och leker i tjugo minuter. Jag tror inte att jag måste stimulera henne hela tiden, särskilt inte när hon sitter där lugnt och snällt och pillar med sina grejer. Det är förmodligen bara nyttigt för henne. Jag tror inte att hon mår dåligt av att lacka ur på att någon annan snorig unge knycker hennes leksak på öppna förskolan. Ja, sånt är livet. Antingen lär du dig hålla hårt i grejerna eller så var saken inte så himla viktig och då kan du leka med något annat, alternativt kan ni leka tillsammans. Jag tror på att utsättas för livets, inte alltid så angenäma, baksidor tidigt för att redan då, med hjälp av en stabil och trygg förälder som alltid finns nära till hands, lära sig hantera dem. Vi får väl se hur det går.
