Idrott och hälsa

Noumi sover och jag sitter och kollar på Nyhetsmorgon och försöker motivera mig själv att sätta lite fart. De pratar om att många ungar skolkar från idrotten i skolan och att en överraskande stor andel barn är befriade från att delta på idrotten i skolan. Gympan har varit mitt värsta ämne under hela min skoltid. Hatet jag haft för detta ämne har till och med varit större än det för matte. Anledningen till detta är att jag suger på bollsport, inte kan göra kullerbyttor på plintar, inte vill slå ihjäl mig när de försöker hetsa mig att sitta på ett räck och göra volter samt inte vill utsätta mig för förnedringen det innebär att utöva olika friidrottsgrenar medan resten av klassen står på led för att betrakta mitt misslyckande. Det handlar alltså verkligen inte om att jag är lat. Jag hade IG i gympa sista året på gymnasiet. Detta var under samma period som jag tränade sex dagar i veckan. Jag tycker nog att skolan ska försöka satsa på att få eleverna att hitta rörelseglädje istället för att tvinga dem akta sig för bollar.

Vad gäller de barn som är befriade (det finns en anledning till att man använder ordet befriad...) från idrotten handlar det ofta om barn, kanske framför allt tjejer, som inte kan delta på grund av religiösa skäl. Detta tycker Jan Björklund är för jäkligt. Så ska det inte vara, alla barn ska ha rätt att delta på skolgympan. Absolut! Men fixa då för fanken lektioner för bara tjejer, och lägg dem i slutet av dagen så att folk kan gå hem och duscha. För det är också en del av det hemska med gympa. Att man ska duscha i samma rum som idiotiska klasskamrater. Problemet löst, jag borde bli skolminister!

När man har riktigt, riktigt bråttom...

... behövs det kanske inte så mycket onödigt produktinformation och flashiga exotiska namn.

Höst!

Nu är det höst på riktigt och det är mysigt!

Ajaj!

Noumi har nu kommit till ett stadium i sitt liv då förbud och nej-sägande blir allt mer frekvent. Hon hanterar det dock väldigt bra. För varje "Ajaj!" eller "Nej!" hon får höra lägger hon av ett gapskratt. Ännu roligare blir det om man handgripligen för bort henne från det förbjudna föremålet samtidigt som man ger henne bannor. Det här bådar gott för framtiden.

Däckat litet kryp

Jag är nog den mest effektiva person jag känner. Idag däckade jag Noumi genom att hänga två timmar på öppna förskolan. Hon har nu sovit i en timme och tjugo minuter och slaggar fortfarande fint där ute på balkongen. Hon somnade när vi var ute så jag har haft en dryg timme hemma. På den timmen har jag hunnit laga mat till Noumi, laga mat till mig och Sargon, damma hela lägenheten, röja upp i köket samt plocka i ordning i lägenheten. Vem mer än jag hade hunnit allt detta? Inte Big Papa i alla fall. Han får bara en uppgift i taget, ikväll består den av dammsugning. Mina uppgifter inför morgondagen är att laga lunch till Big Granpa samt sortera Noumis kläder och andra attiraljer som ej längre är i bruk. En iakttagelse är att Noumi numera inte bara ser ut som en ortodox jude med sina korkskruvslockar utan även kryper omkring som en riktigt israelian sniper. Hon är dock lite mer sympatisk. Vad gäller frågestunden ger jag er lite mer tid då jag förstår att det kan ta lång tid att komma på en fråga som är tillräckligt intelligent för att stimulera mitt intellekt.


Hejdå!

Sommarens sista och höstens första suck

Det finns saker som var lite bättre när man inte hade barn. Jag är en väldigt planerad och strukturerad person, men fördelarna med att inte ha barn är att man inte behöver vara gestapo-planerad. Man har bara sig själv att ta hand om och det finns ett större utrymme för spontanitet. Idag krävs det att man tänker ett varv extra efter att ett spontant upptåg dykt upp i ens huvud. Ibland är det möjligt att genomföra, ibland inte. Men det gör inget. Utan att verka som en biologistisk särartsfeminist vilja bara berätta för alla mina läsare hur bra livet blir när man får barn. Det blir faktiskt det. Mitt liv har aldrig varit såhär bra, jag har aldrig varit såhär tillfreds och harmonisk. Jag bryr mig inte ens jättemycket om att jag är fet, så harmonisk är jag.

Den här veckan ska jag dock försöka införliva lite mer fettångest i min tillvaro och ta nya tag i min deffning. Jag har gått ner, men det verkar som att jag unnar mig lite för mycket på helgen. Eftersom helgen för mig innebär fredag, lördag, söndag blir det bara fyra dagar av sju kvar att vara duktig på. Detta måste ändras. På onsdag kommer pengarna (Sargons i alla fall, mina kommer inte förrän på fredag) och även ekonomin ska stramas upp. Jag har köpstopp vad gäller spontana inköp. Enbart nedanstående attiraljer ska inhandlas kommande månad.

• Mascara, har haft samma sedan innan Noumi föddes. Den börjar bli lite fnasig nu.
• Hårinpackning, har inte använts sedan den förra tog slut för några månader sedan.
• Två pyjamasar till Noumi, och möjligtvis någon body till. Hon har precis bytt storlek.

Utöver detta, ingenting. Inga kläder. Nya jeans får jag köpa när jag nått mitt viktmål. Ny vinterjacka kan jag vänta några månader till med och Noumi behöver definitivt inga kläder. Vi får se om det håller, men det ska fasen gå. Överhuvudtaget ska saker nu styras upp. Dansen börjar och höstschemat på gymet kickar snart igång. Vi ska styra upp ordentliga rutiner. Nu jäklar ska det bli ordning på torpet!

Igår när jag kom hem från träningen, eller träning och träning, jag råkade hamna på ett "line dance"-pass. Det var inte det minsta jobbigt och tråkigt nog hade jag glömt min "ku klux klan"-dräkt hemma så det var lite svårt med inlevelsen. Hur som helst, igår när jag kom hem från min line dance möttes jag av nedanstående. Det är skönt när pappan kan ta över ansvaret för barnet en stund.


Jag vill säga en sak till. Jag tycker ni är lite dåliga på att kommentera. Jag har ju en räknare nu och jag har ju faktiskt lite läsare. Nu kör vi en frågestund så att ni får möjlighet att kompensera ert dåliga kommenterande. Snälla, låt det inte bli en lika pinsam frågestund som förra gången!

Liten Katti

Har hittat ett band jag spelade in som sexåring. Jag var ett mycket klokt och roligt barn.

Ibland undrar jag om allmän rösträtt verkligen är så himla bra...

Jag har läst i lite trådar om folk som tänker rösta på Sverigedemokraterna och jag kan inte sluta förvånas över hur IQ-befriade dessa människor är. Jag har liksom svårt att ta det på allvar, men jag måste nypa mig i armen och faktiskt inse att det är allvar. Det finns människor som på allvar tror att islam är här för att ta över. Islam kommer långsamt, sakta men säkert att nästla sig in i varje por i vår svenska kultur för att sedan, utan att vi vet ordet av, ha tagit över allt. Och inte bara det. Islam är dessutom en våldtäktskultur, en kvinnoföraktande kultur och alla vill döda varandra i ett heligt krig. Alla brott begås av invandrare, det är bara media som inte vågar skriva det. Det beror ju såklart i sin tur på att våra svenska fängelser är så slappa så invandrarna, som ju självklart är vana vid enklare förhållande, tycker bara det är skönt att sitta i fängelse. Det finns kanske några snälla invandrare, men de flesta är faktiskt livsfarliga. Det är ju kanske lite tråkigt att några snälla invandrare ska bli drabbade av att alla andra är galna, men det kan väl inte vi svenskar ta hänsyn till? Vi ska väl inte drabbas av deras problem? Nej, vi måste ta hand om våra egna.

Just ja, en sak till. Sverige är absolut det lättaste landet i världen att få asyl i. Det är bara säga "Hej! Jag skulle gärna bo här eftersom de är lite taskiga i mitt hemland" så får man stanna. Och när man väl fått stanna, då behöver man bara ringa till hela familjen (som såklart består av minst femtio personer) i hemlandet och säga åt dem att komma, för då får de också uppehållstillstånd. Mmm, och sen får alla socialbidrag hur lätt som helst. Det är nämligen lättare för invandrare att få bidrag än för svenskar. Det är lättare för dem att få lägenhet också för hyresvärdar vågar inte neka dem, då blir de kallade rasister.

Mångkulturen ställer helt enkelt till en jäkla massa problem. Vår egen kultur, den fina svenska traditionella kulturen, den försvinner. Det kommer snart inte finnas en enda folkdräkt kvar och inte fan får man sjunga nationalsången heller för det uppfattar ju alla invandrare som rasistiskt. Helt plötsligt blev det nämligen väldigt viktigt att få fira Sveriges nationaldag. Därav alla taffliga nationaldagsfiranden de senaste åren. Vi måste ju försöka införa lite praktisk nationalism i det här landet, som i Norge! Där vet man minsann hur man älskar sitt land utan att skämmas för det! Och det är viktigt eftersom... det är viktigt! Det är även väldigt viktigt att i varannan mening påpeka att man faktiskt inte är rasist bara för att man röstar på SD. Klart som fan att man är! Klart som fan att man är en puckad jävla puckorasist som inte har någon koll på verkligheten!

Jag tycker nog att det finns mer att önska av svensk invandrings- och integrationspolitik, men om SD får mer inflytande än de redan har vore det en ren katastrof. Om SD kommer in i riksdagen kommer jag att sluta vara stolt över Sverige och att vara svensk. Då har vi svart på vitt att det som en gång i tiden var Sverige inte längre finns. Så länge du inte tänker rösta på SD måste du rösta!

Avslutar med två bilder till Noumis farmor. Man kan även se dem som en reklam för mångkultur. Tjejen på bilden är 50% mörkhårig skåning, 25% syrian och 25% assyr, och hon utövar avancerade yogaövningar från Tibet. Verkar väl inte så farligt, eller?

90 210

Det är sällan jag inte gör någonting när jag är hemma och Noumi sover. Det kanske blir en stund vid datorn samtidigt som jag plockar eller lagar mat. Idag upptäckte jag dock att det går riktigt gamla avsnitt av Beverly Hills på TV så nu blir det nog ändring. Åtminstone om Noumi tänker fortsätta försöka krypa i sömnen så att hon väcker sig själv. Två nätter av ytterst dålig sömn har passerat.

Två stora tjejer

Noumi är en stor tjej nu. Åtta månader och fyra dagar, 72cm lång och 9650g, två tänder i underkäken och fyra i överkäken. En stor tjej innebär stora förändringar.

1. Äta mat med bitar. Fungerar rätt bra. Inte helt oproblematiskt men det är ju faktiskt mat, så va fan. Det får gå.
2. Äta lite plockmat själv. Även detta innebär ju att stoppa saker i munnen och svälja det, vilket Noumi övat på rätt länge och alltid tyckt mycket om. Kan ibland vara lite svårfångat men pilleri är ju även det Noumis grej.
3. Borsta tänderna. Förmodligen den största succén. Tandkräm är smaskens!

Big Mama är en ännu större tjej, men inte lika stor som för två veckor sedan. Två kilo borta sen start. Det här funkar ju bra! Jag har inte ens tyckt att det har varit jobbigt. När Big Mama har bestämt sig har hon ta mig sjutton bestämt sig. En egenskap Noumi ärvt.

Abort vid kromosomfel, inte okej!

Jag vill bara börja med att säga att jag är för fri abort. Människor i världen har sex i annat syfte än att avla barn, självklart ska man då använda sig av preventivmedel, men detta är inte alltid möjligt av olika anledningar. I Sverige är preventivmedel lagligt och socialt accepterat, ändå händer det att barn blir till utan att det riktigt var meningen och kanske dessutom väldigt olägligt. Vill man inte ha barn ska man ha möjlighet att välja bort det. Det är säkert inte enkelt och ingenting som bör ses som att dra ut en visdomstand, men tråkiga saker händer ibland och kan man då avbryta dem för att undvika att andra tråkiga saker ska hända tycker jag att det är det enda rätta.

Googlar man "Downs syndrom abort" kommer en rad artiklar upp som handlar om att det föds färre antal barn med Downs syndrom än någonsin. Möjligheten (notera att jag väljer att skriva "möjligheten" istället för "risken") att föda ett barn med Downs syndrom ökar med kvinnans ålder, därför erbjuds alla kvinnor över 35 år fosterdiagnostik. Majoriteten av alla par som får reda på att de bär på ett barn med en extra kromosom väljer att göra abort. I artiklarna jag läst är bemötandet från vården dessutom att det är mer eller mindre en självklarhet att göra abort i dessa fall och att de par som valt att behålla sitt barn med Downs syndrom blivit ifrågasatta och mycket väl informerade om vilka extremt stora behov dessa barn har.

Jag anser att om man väljer att skaffa barn så väljer man att skaffa barn oavsett vilket barn man får. Det är en sak att göra abort för att man inte vill ha barn. Det är en helt annan sak att göra abort för att man inte vill ha ett barn med Downs syndrom. Vill man ha barn anser jag att man får acceptera det barn man får, man kan inte välja. Jag tycker inte att man ska få abortera barn på grund av att de har Downs syndrom. Faktiskt. Alla människor är inte lika och att ha Downs syndrom är verkligen inte världens undergång.

Barnaföderskor blir idag äldre och äldre, vilket beror på att vi idag väljer att vänta med barn eftersom vi ska göra en massa andra saker innan, i syfte att förverkliga oss själva. Först ska vi ha ett skitjobb, sen ska vi göra av med pengarna vi tjänat på det och sitta och röka gräs på en strand i Goa, efter det har vi förhoppningsvis hittat oss själva men då måste vi läsa upp våra betyg på KOMVUX för att vi ska komma in på vår jäkligt långa självförverkligande utbildning. När den väl är avklarad ska vi jobba upp oss i karriären och därefter skaffa barn. Då är vi så gamla att det finns en möjlighet att vi föder ett barn med Downs syndrom, och det passar tydligen verkligen inte in i vårt självförverkligande. Nähäpp. Då är det bara välja, skippa några av stegen i självförverkligandet eller ta konsekvensen och var medveten om att du kan få ett barn med Downs syndrom och var beredd att ta det och inse att det faktiskt kan bli riktigt bra. Man kan liksom inte plocka russinen ur kakan när det gäller att skaffa barn. Speciellt inte bara för att man tror att russinen inte är lika goda bara för att de ser lite annorlunda ut.

Back on track!

Så, nu är vi tillbaka och det är tänkt att den här bloggen ska bli någorlunda aktiv igen. Vi har haft en dötrist kattvaktsvecka i Vallentuna, med undantag av den roliga kvällen med Benny och Ertans ättlingar. Ni är bäst! Kattvaktsveckan avslutades med att katten transporterades till vårt hem där han blev sjuk igen. Således fick Big Cat Mama åka till Djursjukhuset med en hemskt ledsen katt som fick somna in och komma till katthimlen. Hemskt sorgligt, han var en fin katt och jag kommer att sakna honom. Tråkigt också att Noumi aldrig fick lära känna honom ordentligt.

Efter detta tragiska avslut på veckan satte vi oss på tåget mot Skåne. Noumi har hanterat förlusten av Svante väldigt bra. Hon sov på sin egen sittplats på tåget och åkte sedan sin kortege genom Hässleholm till Morfars bil där hon somnade i sin nya fina bilbarnstol som hon kommer att kunna ha tills hon är hela sex år. En mycket bra och långvarig investering alltså. I Skåne har vi mestadels ägnat oss åt skogshäng. Jag har påbörjat min viktreducering på allvar med deffpromenader på morgnarna. Det är riktigt skönt att återfå sin gamla kroppsform. Jag hade nästan glömt hur snygg den var. Men än är jag inte i mål! Deffpromenaderna och dieten fortsätter. No more lönnfet sunkmorsa! Naturligtvis hann vi även med en och annan träff med nära och kära samt en fin föreställning av djembedans utförd av personer med Down´s syndrom. Detta gjorde mig så infernaliskt glad att det förtjänar ett eget inlägg. Det kommer senare i veckan.

Efter ytterligare en tågresa är vi alltså hemma igen och det är fantastiskt skönt. Idag har vi besökt Skärholmen, jag har saknat det stället. På fredag ska Big Mama få nya glasögon, ett steg på vägen till att inte längre vara en sunkmorsa. Nu kör vi på med vårt vardagliga liv, som faktiskt är det bästa.

Svante i all sin prakt.

Noumi hänger i sin gåstol. BVC bannlyser sådana eftersom en unge kört ner för en trappa och typ nästan dött. Jag har lite bättre koll än så på henne.