Tuppen Ture, gräshoppan och lilla tomten.

Måndag betyder rytmik så dit begav vi oss. Man kan konstatera att det finns en särskiljande typ av mödrar som går på babyrytmik. Denna typ är de mödrar som tar rytmiken på allra största allvar. De sjunger högt och ljudligt, även om deras barn som kan krypa befinner sig på andra sidan rummet. De tar ton innan ledaren hinner och de hetsar sina barn att klappa fast de egentligen inte kan. Om de kan en vers som ledaren inte kan eller helt enkelt inte har lust att sjunga så sjunger de gärna denna vers helt solo inför resterande babyrytmikdeltagare. Hos mig väcker denna typ av mödrar ett visst mått av irritation. Slappna av för fanken, det är bara babyrytmik.

Inte nog med denna mammatyp, idag dök även två fäder upp på rytmiken. Denna ena i tryggt sällskap av sitt barns mamma, sin egen partner, men den andra, faktiskt helt ensam med sin lilla dotter. Dotterns mor var nämligen sjuk men det vore ju tråkigt om lilla barnet skulle missa sin rytmikklass som ju faktiskt bara är en gång i veckan. Strongt av fadern, tycker jag. Jag har dock svårt att tro att Noumis far skulle ställa upp på något sådant. Jag ska fråga honom när jag kommer hem. Han skulle vara fin som gräshoppa.

Om ni inte hör något från oss på några dagar beror det på att vi snart beger oss till Skåne. Noumis resedagbok kommer att publiceras när vi kommer hem. So long!

Noumi provar sig fram i frisyrdjungeln

Alla som har mig som vän på facebook har idag kunnat se att jag efterlyst frisyrförslag för Noumi. Hon har nämligen blivit så långhårig att hon har behov av att få sin frisyr fixad varje morgon om hon inte ska se ut som en galen vetenskapsman. Dessutom har hon nu så långt hår att hon behöver få det undan för att hon inte ska få en massa mjölk och annat som inte hör hemma i hår i sitt hår. Förslagen jag fick var väl inte sådär lysande. Jag tänker nog varken klippa mohawk eller raka henne så jag fick ta saken i egna händer och knalla iväg och köpa diverse hårattiraljer för att pröva mig fram. När vi kom hem provade vi ut vad vi gillade bäst.

Tofsen har vi ju testat innan. Den här gången matchade vi hårsnodden med tröjan. Det är väl ett okej alternativ, men man ser inte så smart ut och frisyren fyller inte riktigt sin funktion då vi vill få styr på så mycket hår som möjligt.

Som ett andra alternativ har vi snedbena med hårspänne. Det är lite för mycket indiepopare över det hela och inte heller så funktionellt, hållbart eller bekvämt.

De som känner mig tänker nu att jag fallit till föga. Att jag inte kan stå emot små rosa rosetter och volangblusar. Det är ju faktiskt gulligt på små tjejer, tror ni att jag tycker. Jag tänkte både en och två gånger innan jag köpte detta hårband. Det är det hittills mest funktionella och bekväma alternativet, men varken jag eller Noumi är ett fan av rosa eller rosetter. Därför känns inte heller detta alternativ riktigt klockrent. Men, allt går att lösa.

Med en sax har vi nu ordnat ett alternativ som både praktiskt, snyggt och inte fjantigt, snarare lite sportigt. Till och med Zlatan har ju hårband ibland. Kanske inte ett ljusrosa, men ändå!

Inte längre bara supermodell, nu även hårmodell

Jag har ju tidigare skrivit om de olika sociala koder som gäller för föräldrar i allmänhet och föräldralediga i synnerhet. Har allt eftersom tiden som förälder gått tyckt att jag fått bättre och bättre kläm på hur snacket går och vad som är okej och inte. En fråga återstår dock. Jag vet inte vad jag ska svara när någon säger något positivt om Noumi, speciellt inte när någon säger att hon är söt. Det är ju såklart jätteroligt att höra, men jag blir helt ställd. Ska jag säga "Tack!" så som man gör när man får en komplimang för sin nyinköpta tröja? Ska jag säga "Ja, jag vet!" eller ska jag helt enkelt komplimentera tillbaka genom att exempelvis säga "Din son är också jättegullig!"? Någon mer erfaren förälder som vet?

Noumi har varit hårmodell, här ser ni lite bilder från photo shooten. Folk säger att hon har stora händer.

Dans, daller och dramatiska bajsattacker

Igår hände det. Igår lämnade jag Noumi till sin far och stack iväg och dansade. Mina känslor inför detta var blandade. Jag kände mig sprudlande glad över att få dansa men en gnutta ångestfylld över att lämna Noumi och en smula orolig för hur hon skulle uppföra sig ensam med pappa. Det gick dock alldeles utmärkt. Jag hade haft en heldag på stan och hela tiden haft i bakhuvudet att en bajsattack av det större slaget när som helst skulle kunna slå till. Något i stil med en sådan hade nämligen inte inträffat på två dagar. Det visade sig dock att min dotter är så duktig att hon höll sig tills hon kom hem och var ensam med pappa. Då slog hon till med buller och bång!

Dansen gick bra och jag känner mig faktiskt lite stolt över att vara i så pass bra form som jag är, tre och en halv månad efter förlossningen. Det var lite jobbigare än vanligt, men framför allt dallrade det mer än vanligt på olika ställen på min kropp. Idag har jag svår träningsvärk i övre delen av ryggen samt nacken. Tråkigt, för det var inte precis där det dallrade som mest. Nu ska jag fundera över hur man bäst kan tillfredsställa mitt dansbehov och därmed förhoppningsvis få bort lite mer av dallret. Idag är det lördag och snart ska familjedagen påbörjas. Noumi ska bara vakna i sin sele, ta av sig sin mysdräkt, sätta på sig lördagsstassen och käka lite. Sedan bär det ut i det fina vädret.

Vaccin

Noumi har idag fått sitt första vaccin. Jag, hennes morsa, hade förberett mig på en helvetesdag med gråt, feber och allmänt missnöje men än så länge har inget av detta inträffat. Noumi skrek någon minut efter sticken sedan var allt frid och fröjd igen. Hemma har hon mest slaggat så jag har kunnat städa både kök och badrum (vilken lycka!). Ingen feber och inget gnäll. Än så länge.

Det går framåt nu!

Life is good!

Den här veckan har hittills mestadels gått åt till att längta efter fredagen då jag ska gå och dansa för första gången sedan i september. Förstår ni? Jag ska dansa! Det kommer att bli helt fantastiskt och jag otroligt laddad. Noumi, å sin sida, är även hon spänd av förväntan över att få några timmar ensam med sin far. Beroende på utfallet av detta test kan jag eventuellt binda upp mig för dans en kväll i veckan. Om detta blir fallet kommer mitt liv att vara absolut fulländat, åtminstone för ett tag framöver. Dans och Noumi, två av de bästa sakerna jag vet.

Noumi har varit och fikat med sina mammagruppskompisar idag. Hon är kompis med barnen och jag är kompis med mammorna. Himla smart grej det där. Mina kompisar var, till skillnad från Noumis, vakna under hela fikastunden. Under fikapromenaden var det vår i luften, vilket bekräftas av att jag fått fräknar på näsan. Jag har de tre första bebismånaderna bakom mig, jag ska snart dansa, Noumi äter ersättning och sover hela nätterna, det är ljusare på kvällarna och det är snart vår! Kort sagt, life is good!

Noumi is back on track

Sedan Noumi börjat käka ersättning en gång om dagen har hon blivit sitt gamla jag. Hon har antagligen inte blivit riktigt mätt de senaste veckorna och därför inte varit lika nöjd som tidigare. Inatt sov hon nästan sju timmar i sträck och somnade om direkt efter matning. Jag tackar Gud för bröstmjölksersättning.

Igår var vi som vanligt på rytmiken och fick veta att Noumi ska ha avslutning i kyrkan i slutet av maj. Hon ska uppträda med sina kursare från rytmiken. Jag har redan nu börjat övertalningskampanjen för att få dit hennes far som åskådare. Det är ju faktiskt Noumis allra första show! Fler kommer det bli när hon är färdigutbildad dansare om några år. I övrigt har vi nu bestämt oss för att ta oss till Motherland (även kallat Skåne) i påsk. Det blir Noumis första visit där och det ska bli roligt att presentera henne för gänget där nere. Här kommer två bilder på Noumi i hennes pimp-dräkt.

Inte direkt en tjej jag skulle vilja möta i en mörk gränd. Särskilt inte när hon, som på bilderna, har sin kamphund (och kampkyckling(!?)) med sig.

Flaskan har vunnit mot Noumis envishet

Igår tittade Noumi på melodifestivalen och hade nog funderat klart på det här med ersättning. Mormor och morfar kom och hälsade på och mormor tog tag i saken och hällde i Noumi en flaska. Mätt och belåten somnade hon sedan utan gnäll, vilket det var ett bra tag sedan hon gjorde. Detta bekräftar teorin om att hon inte blivit tillräckligt mätt sedan några veckor tillbaka, varför man nu kan ge bröstmjölksersättning med gott samvete och inte behöver känna sig som en mamma som berövar sitt barn den fantastiska modersmjölken. Hon ska fortfarande få den, men inte varannan timme, hundra år i taget. Man skulle ju kunna tro att Noumi nu skulle passa på att sova hela natten igen, men icke. Vid tresnåret vaknade hon och höll en liten monolog (detta är något hon lärt sig av sin far, mästaren på monologer) innan hennes ömma moder orkade masa sig upp för utfodring. Efter detta tyckte Noumi att det var dags konversera ytterligare innan hon somnade om efter två timmars håll i gång. Idag har vi lyckats få i det lilla livet ytterligare ersättning och i mina biologiska mjölkbehållare finns inte mycket kvar. Det som finns sparar vi till ikväll. Att Noumi nu verkar ha accepterat flaskan känns som en befrielse samtidigt som jag får lite separationsångest. Hon är så stor och blir självständigare och självständigare. Snart flyttar hon väl hemifrån.

Här har Noumi precis fått ett riktigt skrovmål och är lite förvånad över hur snabbt och lätt det gick.

Noumi skrattar åt sin spexiga morfar.

Fredagsmys med plyschdräkt

Idag är det fredag och Noumis far tar ut något mycket dyrbart för föräldrar, nämligen egen tid. Detta innebär att jag och Noumi har fått roa oss själva i kväll och jag tänkte att det är dags att försöka cementera någon form av fredagsmystradition i vår lilla familj. Jag inledde med att ta på Noumi hennes fredagsmysdräkt i plysch. Det funkade. Noumi har varit mysig hela kvällen, som i och för sig inte varade så länge för nu har hon gått och lagt sig. Hon har inte somnat än och det ska bli intressant att se om hon fixar att göra det ensam i sängen. Det gjorde hon inte, jag fick avbryta skrivandet av detta inlägg och köra en vända med Vem kan segla förutan vind och nu sover hon i sängen. Får se hur länge det varar denna gång.

Noumi har haft en heldag med två av sina kusiner idag. Det var fantastiskt roligt även om Noumi ägnade en stor del av tiden åt att käka i ett sunkigt amningsrum i Liljeholmens centrum, störd av stora barn som äter riktigt mat som hade bajsat ner sig. Noumi hanterade dock detta mycket bra och blev upplyft över att få en liten skallra i form av hunden i spöket Laban och en bläckfisk från Bamse. Mycket pedagogiskt och fint nu när Noumi är inne på att ta tag i saker.

Gårdagens sprudlande glädje har idag grusats lite då Noumi återigen vägrar dricka sin bröstmjölksersättning ur sin svindyra flaska. Det blir inte bättre av att jag i något slags glädjerus gick och köpte en till svindyr flaska. Ungen ska käka det! Så är det bara. Vi tar nya tag imorgon. Nu ska jag gå och lägga mig, glad och lycklig över att kunna somna halv tio en fredag kväll. Ibland är livet fantastiskt.

Gänget från idag. Noumi har förresten vaknat igen så nu fortsätter fredagsmyset.

Det går fortfarande bättre och bättre dag för dag...

Tjoho! Noumi har ätit en deciliter ersättning ur sin svindyra specialnappflaska! Och hon försöker ta saker med sina små händer och ligger ensam i gymmet utan att tycka det är tråkigt. Det är fantastiskt! Hon kan dessutom nästan ligga på mage och hålla upp huvudet också. Men det mest fantastiska är att jag snart kommer att kunna dansa igen! Jag kommer kunna kombinera det bästa av två världar, nämligen att vara mamma och att dansa. Mitt liv kommer då att vara absolut fulländat! Och snart är det vår! Vink, vink från lilla Noumi!

Kalashelg med tjocka släkten.

Noumi har haft en späckad helg och träffat sin släkt på både fädernet och mödernet. Kul, tyckte hon och kissade ner sin klänning efter en kvart på morfars kalas. Noumi travar i övrigt på och mår bra. Hennes mamma mår också bra men börjar tycka att det här med amning är rätt långtråkigt och har sedan september förra året utvecklat en extrem dansabstinens som snarast måste åtgärdas. Om än bara för ett enstaka tillfälle än så länge. Jag hade hoppats på att läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus skulle säga att nä, nu måste jag faktiskt börja med lite bröstmjölksersättning, flickstackaren får ju inte i sig det hon behöver. Det sa hon dock inte. Trots det har jag försökt få i Noumi lite av detta tuttsubstitut, utan någon som helst framgång. Noumi vrålar som en orangutang så fort man närmar sig med flaskan. Råkar man dessutom droppa några droppar på tungan för att få henne att smaka innan hon avfärdar det (så ska man ju göra med barn) blir hon fullständigt utom sig av ilska. Jag lär alltså vackert få hiva fram lökarna ett tag till.

Detta är för oss en mycket udda bloggtid, klockan är bara lite efter nio på morgonen, men har Noumi bestämt att hon ska upp halv åtta så har Noumi bestämt det. Har hon sedan även bestämt att hon ska somna i bärselen så gör hon det, så här sitter vi. Snart är det utfodring igen och sedan avgång för promenad till rytmiken. Därefter är dagen blank. Så kul har vi det! Här kommer i alla fall lite bilder från helgen. Just ja, glömde säga. Noumi har nu fått ett guldkors från Syrien och är därför just nu lite mer syrian än skåning. Måste fundera på vad vi kan göra för att kompensera så att vi får lite mer jämvikt igen.

Noumi bekantar sig med sin kusin Frans som är stor och snäll. Observera de fula extrakläderna. Inte precis kalaskläder, Noumi

Här tycker Noumi att bekantskapen har gått lite för fort fram.

Noumi med gammelmormor. En rolig tant tycker Noumi.

Gammelmorfar hamnade rätt långt bak i kön och fick därför hålla en lätt uttråkad Noumi. Sist men inte minst, Noumi tillsammans med farmor och den där killen de kallar Jesus.

Akutbesök med det sötaste barnet i världen

Eftersom Noumi inte åt mellan klockan 10 och 19 igår och inte heller kissade under denna period tyckte sjukvårdsupplysningen att vi skulle åka in till barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sagt och gjort. Där fick vi sitta i fyra timmar, innan de kom på att de hade glömt bort oss, och fick då träffa en läkare som inte trodde det var något fel på Noumi. Det trodde inte jag heller längre så vi åkte hem igen. Nu kan vi bocka av besök på akuten på listan över saker man ska erfara som förälder. Sjuksköterskan som tog emot oss sa att Noumi var det sötaste barnet hon någonsin sett. Där ser ni, alla andra föräldrar som tycker att era barn är sötast i världen, det är de inte. Noumi är sötast!

Eftersom vi inte var hemma förrän klockan tre inatt är vi lite möra idag. Noumi har dock varit duktig och jag har kunnat sova en del med henne på förmiddagen och känner mig faktiskt helt okej nu. Har dock fått avboka promenad med mammagruppen eftersom vi inte riktigt kände för att bege oss ut. Istället har vi lagat sojafärs att frysa in som nödmat. Noumi slaggar i bärselen nu och jag ska passa på att slösurfa lite innan hon vaknar. Det var allt för idag.

Jämmer och elände

Inatt har Noumi hållit låda igen. Jag överväger starkt att börja ge henne ersättning och trappa ner amningen nu. Det kan fan inte vara meningen att man ska sitta och amma hela dagarna och ändå ha en tjej som inte är riktigt mätt. Nu vill hon plötsligt inte äta igen. Jag förstår mig inte på henne. Vår dagliga promenad uteblir idag eftersom det är arktiskt snöfall igen. Det här är en pissdag faktiskt. Noumi vill bara vara i bärselen, vilket är ganska påfrestande, jag har sovit skitdåligt inatt eftersom Noumis hunger och S:s snarkningar och prasslande med boksidor hållit mig vaken. Jag kan inte sova nu eftersom Noumi vägrar vara någon annanstans än på min mage och nätt och jämt går med på att jag sitter ned. Jag antar att det här en av föräldraskapets baksidor. Jag kanske kan sova sittandes på skrivbordsstolen? Jag fortsätter bloggandet med ett klagomål till då jag tror att jag har begynnande mjölkstockning som jag inte kan göra något åt eftersom Noumi inte låter mig ta vägen någonstans.

Här kommer en bild på Noumi och en bild på hennes mystiska tvillingsyster vi inte visste att hon hade.

Noumi och hennes hemliga pappa. Observera kräkfläcken!

Noumis försvunna fisktvillingsyster, Ponyo.