Så har en dag gått i vårt liv...

Vi är kvar här ute. Big Papa skulle ha kommit i onsdags men har fått stanna kvar hemma i karantän på grund av sjukdom. Detta har lett till att jag utvecklat en extrem lappsjuka och idag har jag försökt föra djupa diskussioner med Noumi, utan något vidare resultat. Hon har varit fullt fokuserad på att kräla runt och dra i lampsladdar samt skratta som en fyllegubbe så fort Svante visat sig.

Eftersom inget direkt händer har jag inte särskilt mycket att skriva. Tänka sig va. Men jag har hittat en rolig blogg. Hon kanske redan är känd, men inte av mig. Jag vill också vara rolig!

I goda vänners lag

Jag mår så bra av den senaste tidens umgänge med människor som erbjuder möjlighet till totalt avslappning rent socialt. Inget behov av att förklara sig eller be om ursäkt. Delvis människor som hängt med mycket länge, men också en del nyare bekantskaper som känns sådär rätt som vissa människor gör. Det är det bästa och leder ofrånkomligen till att jag frågar mig själv varför jag egentligen frivilligt omger mig med andra människor. Kanske för att de med tiden kan omvandlas till riktigt goda vänner. Tanken som passerat genom mitt huvud flera gånger de senaste veckorna har varit "Varför träffas vi inte oftare?" och svaret på den frågan är nog "För att det inte är sommar oftare". Den börjar lida mot sitt slut och jag längtar redan till nästa.

Eftersom vi fortfarande befinner oss i Vallentuna och jag inte direkt är en fena på det här med okända datorer blir det inga bilder, ni får vänta tills vi kommer hem igen, men jag kan informera om att Noumi är ett fantastiskt vackert barn. Hon är den absolut bästa och imorse sov hon till klockan åtta!

I Vallentuna med katten och Noumi

Nu är vi tillbaka i Vallentuná där vi hittills fördrivit tiden med en centrumpromenad. Alltså, Vallentuna är lite som Gotland. Folk ser lite underliga ut.

Foster, högljudda barn och Verklighetens folk

Snacket om att gå till Fotografiska museet blev inte verklighet förrän idag då vi till slut tog oss dit. En utställning med Lennart Nilssons foton på levande foster i livmodern var såklart väldigt fascinerande. Kunde inte låta bli att berätta för Noumi att hon såg ut sådär för typ ett år sedan, hon verkade inte haja utan såg bara frågande på mig och fortsatte rätt snabbt med att vråla DADADADAAAAAAAAA! i det annars väldigt tysta museet. Tidigare har hon aldrig gjort ljud när hon har varit nöjd. Hon har dock alltid kunnat gorma rätt högt vid missnöje men då har man omgivningens sympati. Folk förstår att man inte tycker att det är gulligt när ens unge skriker för att den är förbannad, de kanske blir störda ändå, men de har en annan förståelse inbillar jag mig. Nu gormar Noumi för fullt även då hon är helnöjd och jag börjar fundera kring vilka miljöer det är okej att ta med henne till. Det fanns andra barn i Noumis ålder på museet, men de var inte på långa vägar så pladdriga som Noumi. Jag fick en del leende, men även en del inte helt nöjda blickar. Nåväl, det var faktiskt inte ett bibliotek.

Efter en heldag på stan med lunch på stan tog Noumi och jag tunnelbanan hem medan Big Papa och Gudfadern gick vidare för att äta spansk mat. På tunnelbanan slog sig Noumi i slang med några polska byggjobbare och de fick en väldigt fin kontakt innan det var dags för oss att stiga av. Väl hemma visade Noumi prov på att kunna kravla en hel meter för att sedan lyckligt börja dra i sladden till laptopen. Nu börjar det!

Apropå bilder på foster som ofta används i propaganda mot aborter så hör jag nu på nyheterna att Kristdemokraterna har varumärkesskyddat begreppet "Verklighetens folk". Det är nästan lika tragikomiskt som Sverigedemokraternas låt "Blåsippans väg". Responsen på den, den lite annorlunda versionen av låten är däremot fantastisk och en sån där grej som ger en blödig fjant som mig rysningar. We are the world!

En liten, liten bebis.

En något större bebis.

Vi gör ett nytt försök, utan godis och resonerar samtidigt lite kring könsspecifika barnkläder...

Jag blev så besviken och kände mig snuvad på min myskväll så jag tog tag i det. Jag tänkte att man är sin egen lyckas smed och städade undan lite. Nu känns det mycket bättre och jag myser för fulla muggar tillsammans med Tiken Jah Fakoly och hans finfina album Francafrique. Noumi har varit ute på shoppingrunda idag tillsammans med gänget. Detta resulterade i ett par jäkligt snygga skor till mig att galoppera runt i i höst, en tröja till mig och en t-shirt till Noumi. Här är den.


Den är blå och förmodligen egentligen avsedd för en pojke. Det där med kläder till Noumi är något jag funderat en del kring. Jag tycker generellt att det är fjantigt med den starka könsuppdelning som finns på barnklädesavdelningarna. Samtidigt tycker jag inte det är hela världen om Noumi har på sig något rosa, det skulle jag nog i och för sig inte ha tyckt om hon var en pojke heller. Jag undviker dock för mycket fluff och ryschpysch, eller jag utesluter det snarare. Dels för att det inte är Noumis stil men också för att jag inte vill att hon ska bli en liten prinsessa. Många föräldrar kallar sina döttrar för sina små prinsessor och det är väl inget fel i det, men för mig känns det fel. Dels för att jag är den jag är men också för att Noumi är den hon är. Hon är verkligen inte prinsesstypen, hon är mer av ett troll eller rackarunge, precis som jag. Det jag säger nu kommer jag säkert få äta upp om några år när hon vill ha plastiga glitterklänningar och då kanske hon kommer att få en sådan.

Jag hade en period i fjortonårsåldern när jag sminkade mig som fasen men kunde ganska snabbt konstatera att jag såg ut som en transvestit och att det där med smink nog inte riktigt var min grej. Det har det inte varit heller. Jag ser fortfarande ut som en transvestit så fort jag försöker mig på något annat än mascara och på sin höjd lite kajal. Hur som helst, jag sminkade mig, precis som många fjortonåriga tjejer, men detta var inget min kära Mamma G uppmuntrade. Hon sa snarare som det var, att det såg för jävligt ut och att det var totalt onödigt. Jag kanske inte uppskattade det då, men nu gör jag det. Och det är det jag tror att det här med genus och sociala könsnormer handlar om; förebilder. Mamma G lät mig inte heller prenumerera på varken Veckorevyn eller Frida. Jag tyckte verkligen hon var en idiot och det kommer säkert Noumi tycka om mig också i perioder. Men jag kommer att stå fast. Hon ska inte bli en dum brud med för höga klackar och korkad pojkvän. Hon kanske kommer att vara det i perioder, men jag tror inte det kommer att bli slutprodukten. Därför fick hon idag en mörkblå adidaströja!

Och här visar jag henne i realtid, i rosa pyjamas. Man är väl ingen fundamentalist, herregud (men med grön pojknapp)!

Hon borde förresten klippa sig snart igen. Det här med långt hår var även det något Mamma G förhindrade, det var ju så mycket mer praktiskt med kort hår! Och hon var förstås ett pucko som tyckte så, men ja, det är faktiskt lite mer praktiskt med kort hår.

Intensiv myskväll

Jag är ensam hemma och Noumi sover. Big Papa och Gudfadern är och roar sig på annat håll. Woho, tänker jag. Ensam hemma! Soft kväll med godis! Jag köpte godis och tänkte att jag inte skulle öppna det förrän Noumi somnat. Det sket sig, hälften var slut när hon somnade. Sedan tryckte jag i mig resten på en kvart och nu är myskvällen slut. Godiset är slut och internet har blivit tråkigt. Det enda som finns att göra är att röja, vilket jag borde ha gjort innan myskvällen tog sin början och sitt slut eftersom det hade gjort den betydligt mer fulländad. Att jag aldrig lär mig av mina misstag.

Tio timmars sömn!

Big Mama fick sova till klockan tio imorse. Det hör inte till vanligheterna, inte enbart för att Big Papa oftast vill sova om morgnarna, utan även för att Big Papa inte är en mästare på att få Noumi att hålla flabben på morgnarna. Imorse lyckades han, vilket resulterade i att jag fick tio timmars sömn, naturligtvis inte sammanhängande, men ändå! Tio timmar! Det har inte hänt sedan långt innan Noumi föddes. Detta resulterade i en sprudlande energi som ägnades åt promenad på stan, tvätt och städ. Åh, vilket fantastiskt liv! Imorgon kommer Noumis gudfar och ska lära sig hur det är att leva med sitt gudbarn. Han ska sova i vardagsrummet, där kommer Noumi att infinna sig varje morgon med start vid sjusnåret om man har tur, och sex-, kanske till och med femsnåret om man har riktig otur. Detta är ett magnifikt sätt för honom att lära känna sitt gudbarn. Kanske till och med så magnifikt att man som mamma bara kan slänga ut henne i vardagsrummet och sedan gå och lägga sig igen.

Noumi åker tunnelbana iklädd svamphatt och Big Mama poserar iklädd flipflops.

Riktlinjer för att ge mig själv och mina barn ett lyckligt liv

Sedan jag själv fick barn har jag fått omvärdera mina tankar kring det här med hantering av barn en smula. Jag minns att jag, när Noumi var nyfödd, inte kunde förstå hur man frivilligt slutade amma efter bara fyra månader. Det bästa för barnet är ju faktiskt att bli ammad i sex! När jag själv slutade amma när Noumi var fyra månader hade omvärderat det hela. Nu är Noumi fortfarande liten och det finns saker som jag fortfarande inte förstår hur man kan göra när det kommer till äldre barn. Vissa av dem kanske jag kommer att ändra uppfattning om när jag väl är där, men vissa av dem hoppas och tror jag att jag kommer att hålla fast vid. Här är några. Ring mig om fem år så utvärderar vi det hela!

Jag kommer aldrig att acceptera att

• Mina barn slår mig eller någon annan, eftersom det gör ont och eftersom det är socialt oacceptabelt att slåss.
• Mina barn skriker eller väsnas på ett sätt så att det stör andra människor (självklart måste detta krav anpassas till åldern på barnet).
• Mina barn vill ha annan mat än den som serveras och annars vägrar äta. Eller jo, det kommer jag acceptera, då får de vara hungriga.
• Mina barn inte respekterar vuxna som förtjänar att respekteras (och då menar jag verkligen förtjänar).

Det finns även en del saker som jag lovar mig själv att inte göra, ni kan fråga om dem också när ni ringer om fem år. Jag kommer aldrig att

• Slå mina barn.
  
• Köpa rosa eller blåa plastiga leksaker.
  
• Kalla mina barn fula saker eller tala nedsättande till dem.
  
• Låta dem sitta inne en hel dag och sunka om de inte är sjuka (okej, i alla fall inte så ofta).
• Låta mina barn gå heltid på dagis om jag har de ekonomiska förutsättningarna att ha dem där färre timmar.
  

Jag kommer att

• Uppmuntra mina barn till att ta ansvar och bli självständiga individer.
  
• Se till så att mina barn är fysiskt aktiva.
• Se till så att mina barn är i kontakt med sina känslor och kan formulera dem i ord.
• Uppmuntra mina barn till empatiskt tänkande.
• Låta mina barn ha husdjur (det är inte riktigt okej att jag köper ett marsvin till mig själv).
  

Att vakna med en vuvuzela

Morgon igen, och idag var det min tur att gå upp med vuvuzelan. Morgonen är dock hennes bästa stund. Hon sitter och plockar med sina grejer och fnissar lite åt väderleksprognosen på TV.

Vi tänker fortsätta på den kulturella banan idag, efter besöket på Gripsholm igår fick vi mersmak. Fotografiska idag. Ikväll ska jag röra på fläsket har jag tänkt. Behöver lite time off. Ingen som inte är föräldraledig vet vad man pratar om när man pratar om de situationer då ens barn står en upp i halsen. Hon är bäst i världen, men ibland, inte ofta, men ibland blir hon lite för mycket. Då yttrar man som moder ljud som "åååååööööh" och så lämnar man över till pappan. Det ska jag göra ikväll. Sen kommer jag hem och vill väcka henne för att hon är så söt och för att jag har saknat henne.

Just ja, läppen. Den är nästan återställd nu. Ser ut som en lyckad botoxinjektion istället för en misslyckad.

Lejonet på Gripsholms slott (och ett annat missfoster)

Så. Äntligen har det blivit av! Vi har varit och träffat lejonet! Han kom till Sverige på 1700-talet då det var jäkligt trendigt med vilda och farliga djur. Han levde ett, förmodligen olyckligt, liv på Djurgården tills han dog. Man kan ju inte bara kasta bort det coolaste man äger så en stackars konservator anlitades och fick en säck med ben och lejonets fina skinn. "Gör ett lejon!" var uppmaningen och det gjorde han. Nu finns lejonet alltså i en glasmonter på Gripsholms slott. Såhär ser han ut, helt klart värt ett besök!



På vägen hem bjöd My på en chokladcroissant. "Mums!" tänkte jag och svepte halva på två tuggor. Detta resulterade i en allergisk reaktion som gjorde att jag numera ser ut som Olinda från någon gammal omgång av Paradise Hotel. Kommer ni ihåg henne? Det är bara hårfärgen som fattas. Jag skojar inte, jag ser faktiskt ut sådär. Sist jag fick en allergisk reaktion och hela min feja svullnade, så att jag såg ut som Odjuret, tog det två dagar innan jag var helt återställd. Hoppas dock på ett snabbare förlopp denna gång, då jag gärna vill kunna visa mig utomhus imorgon. Jag har alltid haft överbett, men det här är lite over the top, även för mig.

En liten kompromiss med mig själv

Jag har inte diskat nappflaskorna idag. Istället ställde jag in dem i diskmaskinen, problemet kommer inte att uppstå förrän imorgon bitti, då den sista nappflaskan används. Då är frågan om jag ska diska den, sätta igång diskmaskinen eller se vad som händer om den får fortsätta vara skitig. Big Papa ska gå upp med Noumi imorgon, så egentligen är det hans ansvar att diska nappflaskan, men det brukar inte hända. Annars har jag varit ganska bra på att släppa saker. Jag har inte burit ner sakerna som ska ner till källaren. Inte än, men nu kan jag inte låta bli längre. Jag gör det nu!

Ett mycket seriöst inlägg om jämställdhet utan bilder på Noumi

Jag ska med detta inlägg ge denna blogg en lite seriösare touch. Jag är ju egentligen en seriös människa. Inlägg om barnvagnspromenader och semesterresor till Gotland i all ära, men det finns faktiskt viktiga saker att skriva också. Man kan ju förändra världen genom en blogg!

I mina tonår var jag arg på världen. Jag hatade alla orättvisor och var totalt övertygad om att anledningen till kvinnors underordning i samhället var att pojkar och flickor fostras olika. Diskussionen om huruvida kvinnor generellt faktiskt är underordnade männen tänker jag utelämna. Det är liksom totalt uppenbart och den som tvivlar på det uppenbara kan själv googla lite statistik. I mina tonår trodde jag i alla fall att pojkar och flickor föds med precis samma förutsättningar, men att man sedan fostras till att bli en flicka och sedan en kvinna, respektive pojke och sedan man. Efter ett fem år långt förhållande med en kille (okej då, en man) och otaliga diskussioner och jämförelser med vänner och bekanta kan jag konstatera att kvinnor och män är olika. I vår familj är jag Koll-Katti, medan Sargon är Slapp-Sargon. Det är jag som kommer på att vi måste handla, städa, köpa blöjor, besöka våra föräldrar osv. Sargon är ofta totalt omedveten om detta. Detta är naturligtvis delvis en fråga om personlighet, men frågan är egentligen varför våra personligheter blir olika. För generellt är det ju så, att kvinnor har koll på allt, medan män (om det vill sig väl) uträttar det kvinnorna säger åt dem. Kvinnor är projektledare och administratörer i våra familjer, medan män är underhuggare och uträttare. Precis tvärt emot hur det ser ut i arbetslivet. Det här är jag helt övertygad om beror på de förebilder vi har under vår uppväxt, det vill säga först och främst våra föräldrar. Det spelar nog inte så stor roll hur mycket ansvar och uppmuntran då ger din son till att städa och ta hand om hemmet. Om hans pappa inte gör ett skit kommer din son i vuxen ålder inte heller att göra det.

Vi kvinnor har koll på allt, vi tar ansvar för allt och eftersom det är jobbigare att tjata än att uträtta något själv så gör vi även allt. Sedan blir vi hysteriska och neurotiska och våra män tycker att vi är skitjobbiga och lämnar oss. Det är inte okej! Jag tror att enda sättet att ändra dessa destruktiva förhållandena i en parrelation är att vi som kvinnor börjar skita i. Vi får helt enkelt börja skita i att det inte finns mat hemma, att gamla mamma inte fått ett samtal på två veckor trots att hon fyllt år eller att ungen inte har badat på en vecka. Jag lever verkligen inte som jag lär, men jag borde. Nu är Sargon inte en extrem latoxe, men det finns en tydlig skillnad i vad vi tänker på och vad vi uträttar och jag tror inte det kommer bli en förändring i detta förrän jag släpper det övergripande ansvaret. Det kanske går åt skogen ett tag, men ingen kommer dö och till slut måste väl mannen ifråga fatta att det är dags att styra upp. Så många kvinnor lider och stressar i det fördolda. Att föräldraledigheten fortfarande fördelas väldigt ojämnt hjälper inte saken. Där är vi bra! Sargon ska vara hemma åtta månader med Noumi och jag tror att det kommer att vara förträffligt för både hans och Noumis relation och för vår relation. Jag har dessutom för mig att statistiken visar att risken för skilsmässa eller separation minskar avsevärt i relation till hur jämt föräldraledigheten fördelas.

Det sägs att vi är världens mest jämställda land, men jämställdhet kan inte enbart mätas i lönestatistik och uttagna föräldradagar. Det handlar även om vad man gör på dessa föräldradagar och vad våra tankar kretsar kring. Vi har en lång väg kvar och även om jag betraktar min egen relation som rätt jämlik så är den långt ifrån fulländad, och det beror inte på att Sargon är en manschauvinist utan istället om att det är svårt, det är så in i helskotta svårt att släppa på det som förväntas av mig och istället börja förvänta det av Sargon. Jämställdhet är vårt gemensamma ansvar och om inte vi kvinnor slutar leka duktiga kommer vi aldrig komma någonstans! Fan, om jag inte redan hade diskat nappflaskan hade jag skitit i det ikväll! Imorgon ska jag skita i det. Jag ska använda alla nappflaskor tills de är slut och när det inte finns en ren ska jag säga ojdå och så får någon diska allihop!

Gotland, vi ses igen!

Nu är vi hemma igen. En vecka på Gotland var en hit och jag kan inte förneka att jag stundtals kände mig som att jag var Alex Schulman och att Sargon var hans tjej. Men så var det ju förstås inte. Vi har dock upplevt samma kärlek till Gotland som dessa två. Det finns verkligen ingen som helst anledning att åka utomlands när Gotland finns! It´s not Grekland, it´s Gotland, som man säger. Noumi har varit den största semesterfiraren av oss alla och har aldrig tappat geisten vad gäller turistande och strandliv. Glad i hågen har hon vaknat först av alla, svept sin välling och flyttat ut till filten på gräsmattan för att njuta av gräs, träd och småkryp. När resten av gänget vaknat till liv var hon den första att stå och stampa, färdigfixad och redo att ge sig ut på Gotländska äventyr. Även på kvällarna, då grillen tändes passade hon på att njuta av de ljusa sommarnätterna för att sedan lugnt somna i vagnen och vad kvällen led bli överflyttad till sin, för tillfället speciellt införskaffade, resesäng. Efter en heldag på Fårö som avrundades med den jäkligt coola raukkusten tyckte dock både Noumi och resten av sällskapet att det var dags att slappa lite i trädgården också. Raukar och riddare i alla ära, men semester innebär ju faktiskt att ta det lugnt också. Nästa år hoppas vi på två veckor på ön. Då jäklar ska vi uppleva Gotland på riktigt!

Noumi väntar på att få köra på färjan och blir road av tant Rana.

Här roar sig Noumi för sig själva medan Big Papa laddar grillen. Han hade tid med sådant mellan varven, när han inte lekte riddare eller att han var med i Lilla huset på Prärien.

Här äter Noumi sin eftermiddagsgröt på Kutens Bensin på Fårö. Mycket trevligt ställe.

Hela lilla semesterfamiljen med en rauk i bakgrunden. Efter raukarna däckad Noumi totalt och höll sedan låda till 21.45 innan hon tyckte det var dags att tacka för sig.

När man kommer hem från en semester är det alltid mycket att stå i. Noumi har förstås förståelse för detta och hjälper här till att vika tvätten. Tack Noumi!

Definitivt skönt att vara hemma. Innan jag åkte tänkte jag att bikinin skulle bli lite bekvämare om jag körde lite Low Carb High Fat, och det gjorde den. Under semestern tyckte jag dock att en diet bestående av High Carb High Fat kändes mer förenlig med ledigheten så jag körde på det. Nu, eller ja, kanske imorgon återgår jag till LCHF. Lite träning på det och sen är jag biff! Noumi har förresten också legat i hårdträning. Under veckan på Gotland har hon lärt sig sitta. Helt själv och hur länge som helst! Nu när vi åter är hemma på parketten har hon dessutom lärt sig hasa sig fram. Snart är friden slut!

Big Papa är ledig en vecka till och det firar vi med lite turistande i Stockholm med omnejd. Vi ska bland annat besöka Lejonet på Gripsholms slott. Han kommer att få ett alldeles eget inlägg här på bloggen. Om ni inte redan förstår varför kommer ni då att göra det. Han är fantastiskt! I slutet av veckan kommer Noumis gudfar från Malmö på besök. Han är också ganska fantastisk!

Imorgon drar vi!

Noumi är redo för semster! Vi hörs!

Hattparad!

Noumi har alltså tillbringat en helg på landet. Hon gillar det men det kan lätt bli lite tråkigt när man tröttnat på trädgårdshäng och promenader i den tropiska hettan. Hennes mor är dock en påhittig person och ställde till med en mycket uppskattad hattparad. Naturligtvis mycket väldokumenterad.

Vi började med hallucinogen svamphatt

Gick sedan över till en somrig stråhatt

Och avslutade med en vikingahjälm, vi var ju trots allt i Vallentuna, Sveriges runtstenstätaste kommun.

Nu är vi hemma igen och lagar puréer för fulla muggar igen (bokstavligen faktiskt, jag har gått över till att frysa in i plastmuggar). Vi ska ha en dag på stan, en dag hemma och sedan drar vi på semester till Gotland. Där ska Noumi kolla på raukar och sova i vagnen.

Sommarhälsningar från Vallis

Hej alla fans!

Vi är i Vallentuna på retreat. Det är trevligt. Noumi får ligga med rumpan bar i skuggan och kan samtidigt skrika GAGAGAGAGAGRAAAAAA hur högt hon vill utan att störa grannarna. Hur bra som helst! Trädgård is the shit, jag ska bra få Big Papa att inse det, sen köper vi en villa! Nu ska vi sitta lite.

So long!

Tillbaka, utvilade och fräschare än någonsin

Big Mama har tagit sommarlov på någon vecka, och bloggen har visst blivit lidande, nu är hon dock tillbaka! Lite dålig timing efter att ha skaffat en bloggräknare, men jag kommer som sagt aldrig bli tillsammans med Bingo Rimér.

Vi har haft det bra. Noumi har firat midsommar och trots att hon är det mest väldokumenterade barnet i världen finns det inte en enda bild från hennes första midsommar. Hon hade dock en hejdundrande sådan med midsommarstänger, kalas och framför allt vagnsovning. Det är mycket praktiskt att ha ett litet barn. Man kan lägga dem i vagnen och sedan rulla omkring med dem, mycket smidigt. Större barn somnar inte ifrån festligheter på samma sätt. Det gäller alltså att gå på fest nu, och inte sen!

I övrigt har vi haft fint häng med fina människor och Noumi har lärt sig rulla runt som den lilla kanonkula hon är. Vi har utökat matburkarna till plastglas då Noumi numera är ett ännu hungrigare barn. På menyn nu för tiden står bland annat räkgryta med banan och curry samt spaghetti och köttfärssås. Nätterna tar vi oss igenom utan problem och ibland får Noumi MVG på morgnarna när hon sover ända till klockan sju.

Jag har fått en fråga av en av mina bloggläsare som förstår att jag behöver sådana för att boosta mitt ego. Hon har tur att jag svarar på frågan trots att den intensiva frågestunden är över men jag är på gott humör eftersom det är sommar och har beslutat mig för att ha en flygande frågestund. Detta innebär att man när som helst får ställa frågor till mig. Generöst eller vad? Det gör alltså inget att din fråga inte fick plats bland kommentarerna under förra frågestunden. Du kan ställa den nu, jag lovar att svara!

Jag har en fråga; upplever du att din och Noumis pappas kulturella skillnader har "märkts mer" efter att ni fått en dotter tillsammans?
Fin blogg! Kram Johanna

Hej Johanna och tack för frågan och komplimangen! Big Papa är inte särskilt kulturell av sig så nä, det tycker jag nog inte. Däremot har våra individuella skillnader blivit tydligare. Det märks exempelvis mycket tydligare att Big Papa har ett sjuhelvetes morgonhumör, att han är grym på att laga god mat av ingenting och att jag är en fantastisk hemmafru. Big Papa vill inte låta Noumi ha ett marsvin när hon blir större, det vill jag. Det kan kanske bli en källa till konflikt, men eftersom det är jag som bär byxorna i vårt förhållande ska jag nog se till att Blümchen får sig sitt lilla husdjur.