Foster, högljudda barn och Verklighetens folk

Snacket om att gå till Fotografiska museet blev inte verklighet förrän idag då vi till slut tog oss dit. En utställning med Lennart Nilssons foton på levande foster i livmodern var såklart väldigt fascinerande. Kunde inte låta bli att berätta för Noumi att hon såg ut sådär för typ ett år sedan, hon verkade inte haja utan såg bara frågande på mig och fortsatte rätt snabbt med att vråla DADADADAAAAAAAAA! i det annars väldigt tysta museet. Tidigare har hon aldrig gjort ljud när hon har varit nöjd. Hon har dock alltid kunnat gorma rätt högt vid missnöje men då har man omgivningens sympati. Folk förstår att man inte tycker att det är gulligt när ens unge skriker för att den är förbannad, de kanske blir störda ändå, men de har en annan förståelse inbillar jag mig. Nu gormar Noumi för fullt även då hon är helnöjd och jag börjar fundera kring vilka miljöer det är okej att ta med henne till. Det fanns andra barn i Noumis ålder på museet, men de var inte på långa vägar så pladdriga som Noumi. Jag fick en del leende, men även en del inte helt nöjda blickar. Nåväl, det var faktiskt inte ett bibliotek.

Efter en heldag på stan med lunch på stan tog Noumi och jag tunnelbanan hem medan Big Papa och Gudfadern gick vidare för att äta spansk mat. På tunnelbanan slog sig Noumi i slang med några polska byggjobbare och de fick en väldigt fin kontakt innan det var dags för oss att stiga av. Väl hemma visade Noumi prov på att kunna kravla en hel meter för att sedan lyckligt börja dra i sladden till laptopen. Nu börjar det!

Apropå bilder på foster som ofta används i propaganda mot aborter så hör jag nu på nyheterna att Kristdemokraterna har varumärkesskyddat begreppet "Verklighetens folk". Det är nästan lika tragikomiskt som Sverigedemokraternas låt "Blåsippans väg". Responsen på den, den lite annorlunda versionen av låten är däremot fantastisk och en sån där grej som ger en blödig fjant som mig rysningar. We are the world!

En liten, liten bebis.

En något större bebis.