lördag 17 juli 2010

Ett mycket seriöst inlägg om jämställdhet utan bilder på Noumi

Jag ska med detta inlägg ge denna blogg en lite seriösare touch. Jag är ju egentligen en seriös människa. Inlägg om barnvagnspromenader och semesterresor till Gotland i all ära, men det finns faktiskt viktiga saker att skriva också. Man kan ju förändra världen genom en blogg!

I mina tonår var jag arg på världen. Jag hatade alla orättvisor och var totalt övertygad om att anledningen till kvinnors underordning i samhället var att pojkar och flickor fostras olika. Diskussionen om huruvida kvinnor generellt faktiskt är underordnade männen tänker jag utelämna. Det är liksom totalt uppenbart och den som tvivlar på det uppenbara kan själv googla lite statistik. I mina tonår trodde jag i alla fall att pojkar och flickor föds med precis samma förutsättningar, men att man sedan fostras till att bli en flicka och sedan en kvinna, respektive pojke och sedan man. Efter ett fem år långt förhållande med en kille (okej då, en man) och otaliga diskussioner och jämförelser med vänner och bekanta kan jag konstatera att kvinnor och män är olika. I vår familj är jag Koll-Katti, medan Sargon är Slapp-Sargon. Det är jag som kommer på att vi måste handla, städa, köpa blöjor, besöka våra föräldrar osv. Sargon är ofta totalt omedveten om detta. Detta är naturligtvis delvis en fråga om personlighet, men frågan är egentligen varför våra personligheter blir olika. För generellt är det ju så, att kvinnor har koll på allt, medan män (om det vill sig väl) uträttar det kvinnorna säger åt dem. Kvinnor är projektledare och administratörer i våra familjer, medan män är underhuggare och uträttare. Precis tvärt emot hur det ser ut i arbetslivet. Det här är jag helt övertygad om beror på de förebilder vi har under vår uppväxt, det vill säga först och främst våra föräldrar. Det spelar nog inte så stor roll hur mycket ansvar och uppmuntran då ger din son till att städa och ta hand om hemmet. Om hans pappa inte gör ett skit kommer din son i vuxen ålder inte heller att göra det.

Vi kvinnor har koll på allt, vi tar ansvar för allt och eftersom det är jobbigare att tjata än att uträtta något själv så gör vi även allt. Sedan blir vi hysteriska och neurotiska och våra män tycker att vi är skitjobbiga och lämnar oss. Det är inte okej! Jag tror att enda sättet att ändra dessa destruktiva förhållandena i en parrelation är att vi som kvinnor börjar skita i. Vi får helt enkelt börja skita i att det inte finns mat hemma, att gamla mamma inte fått ett samtal på två veckor trots att hon fyllt år eller att ungen inte har badat på en vecka. Jag lever verkligen inte som jag lär, men jag borde. Nu är Sargon inte en extrem latoxe, men det finns en tydlig skillnad i vad vi tänker på och vad vi uträttar och jag tror inte det kommer bli en förändring i detta förrän jag släpper det övergripande ansvaret. Det kanske går åt skogen ett tag, men ingen kommer dö och till slut måste väl mannen ifråga fatta att det är dags att styra upp. Så många kvinnor lider och stressar i det fördolda. Att föräldraledigheten fortfarande fördelas väldigt ojämnt hjälper inte saken. Där är vi bra! Sargon ska vara hemma åtta månader med Noumi och jag tror att det kommer att vara förträffligt för både hans och Noumis relation och för vår relation. Jag har dessutom för mig att statistiken visar att risken för skilsmässa eller separation minskar avsevärt i relation till hur jämt föräldraledigheten fördelas.

Det sägs att vi är världens mest jämställda land, men jämställdhet kan inte enbart mätas i lönestatistik och uttagna föräldradagar. Det handlar även om vad man gör på dessa föräldradagar och vad våra tankar kretsar kring. Vi har en lång väg kvar och även om jag betraktar min egen relation som rätt jämlik så är den långt ifrån fulländad, och det beror inte på att Sargon är en manschauvinist utan istället om att det är svårt, det är så in i helskotta svårt att släppa på det som förväntas av mig och istället börja förvänta det av Sargon. Jämställdhet är vårt gemensamma ansvar och om inte vi kvinnor slutar leka duktiga kommer vi aldrig komma någonstans! Fan, om jag inte redan hade diskat nappflaskan hade jag skitit i det ikväll! Imorgon ska jag skita i det. Jag ska använda alla nappflaskor tills de är slut och när det inte finns en ren ska jag säga ojdå och så får någon diska allihop!

3 kommentarer:

  1. helt underbart skrivet!!! Jag struntar redan i att göra allt det där som måste göras, problemet är ju bara att jag inte har nån man som efter några veckor inser att han också måste ta ansvar. Hur ska jag lösa detta jämställdhetsproblem?
    //Ullis

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet!!
    //Rana

    SvaraRadera
  3. Katti! Kan inte låta bli att kommentera detta såklart. Blir lite ledsen för din skull då jag ser att du har kommit till den punkt där du tror att den enda vägen till en jämställd relation är att du börjar ändra dig, att du börja skita i grejer. Det är dock inte så konstigt men ledsamt. Vart vi än vänder oss i samhället om det så är arbetsliv eller privatliv så är det männen som sätter normen för hur det ska vara. Mannen tycker kvinnan är tjatigt, hysterisk, neurotisk etc. när hon vill ha ordning i hemmet. Kvinnan vet detta och orkar hon inte ta striden ja, vad är då utvägen; att ändra sig och internalisera mannens bild på sig själv. Om du hinner så rekomenderar jag att du läser Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Hur tråkigt det än låter så tror jag tyvärr inte att det går att leva jämställt med en man, i alla fall inte när en har barn. Jag vet inte en enda heterorelation med eller utan barn som är jämställd. Men lycka till ändå Katti. Jag beundrar alla kvinnor som har man och barn och orkar!

    SvaraRadera