Abort vid kromosomfel, inte okej!

Jag vill bara börja med att säga att jag är för fri abort. Människor i världen har sex i annat syfte än att avla barn, självklart ska man då använda sig av preventivmedel, men detta är inte alltid möjligt av olika anledningar. I Sverige är preventivmedel lagligt och socialt accepterat, ändå händer det att barn blir till utan att det riktigt var meningen och kanske dessutom väldigt olägligt. Vill man inte ha barn ska man ha möjlighet att välja bort det. Det är säkert inte enkelt och ingenting som bör ses som att dra ut en visdomstand, men tråkiga saker händer ibland och kan man då avbryta dem för att undvika att andra tråkiga saker ska hända tycker jag att det är det enda rätta.

Googlar man "Downs syndrom abort" kommer en rad artiklar upp som handlar om att det föds färre antal barn med Downs syndrom än någonsin. Möjligheten (notera att jag väljer att skriva "möjligheten" istället för "risken") att föda ett barn med Downs syndrom ökar med kvinnans ålder, därför erbjuds alla kvinnor över 35 år fosterdiagnostik. Majoriteten av alla par som får reda på att de bär på ett barn med en extra kromosom väljer att göra abort. I artiklarna jag läst är bemötandet från vården dessutom att det är mer eller mindre en självklarhet att göra abort i dessa fall och att de par som valt att behålla sitt barn med Downs syndrom blivit ifrågasatta och mycket väl informerade om vilka extremt stora behov dessa barn har.

Jag anser att om man väljer att skaffa barn så väljer man att skaffa barn oavsett vilket barn man får. Det är en sak att göra abort för att man inte vill ha barn. Det är en helt annan sak att göra abort för att man inte vill ha ett barn med Downs syndrom. Vill man ha barn anser jag att man får acceptera det barn man får, man kan inte välja. Jag tycker inte att man ska få abortera barn på grund av att de har Downs syndrom. Faktiskt. Alla människor är inte lika och att ha Downs syndrom är verkligen inte världens undergång.

Barnaföderskor blir idag äldre och äldre, vilket beror på att vi idag väljer att vänta med barn eftersom vi ska göra en massa andra saker innan, i syfte att förverkliga oss själva. Först ska vi ha ett skitjobb, sen ska vi göra av med pengarna vi tjänat på det och sitta och röka gräs på en strand i Goa, efter det har vi förhoppningsvis hittat oss själva men då måste vi läsa upp våra betyg på KOMVUX för att vi ska komma in på vår jäkligt långa självförverkligande utbildning. När den väl är avklarad ska vi jobba upp oss i karriären och därefter skaffa barn. Då är vi så gamla att det finns en möjlighet att vi föder ett barn med Downs syndrom, och det passar tydligen verkligen inte in i vårt självförverkligande. Nähäpp. Då är det bara välja, skippa några av stegen i självförverkligandet eller ta konsekvensen och var medveten om att du kan få ett barn med Downs syndrom och var beredd att ta det och inse att det faktiskt kan bli riktigt bra. Man kan liksom inte plocka russinen ur kakan när det gäller att skaffa barn. Speciellt inte bara för att man tror att russinen inte är lika goda bara för att de ser lite annorlunda ut.