Nu har vi i alla fall sovit

Som ni säkert märkt har bloggen legat lite på is den senaste veckan. Hela familjen har varit ur form, vilket lett till dålig nattsömn, sega dagar och bristande struktur. Toppen nåddes igår natt då lilla loppan hade feber och var så ledsen, så ledsen. Hon somnade ordentligt vid fyra på morgonen och vaknade sedan klockan sju. Lite, lite sömn för föräldrarna, men mest synd var det förstås om lilla tjejen. Nu är hon feberfri men är fortfarande inte helt återställd. Igår blev det tidig läggning för Big Mama och bortsett från tillredning av välling inatt har jag fått sova ostört i åtta och en halv timme. Jag känner mig rätt fräsch för första gången på länge. Veckan har varit jobbig, men Noumi är ju ändå rent generellt rätt lätt att ha att göra med. Detta får mig att inse att föräldrar är hjältar. Föräldrar i allmänhet är hjältar, men föräldrar till barn med särskilda behov eller föräldrarna till barn med kolik och annat dumt är verkligen hjältar. Den kapacitet att stå ut med saker jag har fått sedan jag blev mamma är typ övermänsklig, och som sagt, Noumi är verkligen inte ett särskilt krävande barn.

Ja, och så det där med koranbrännandet. Det är så dumt att det knappt är värt att kommentera. Det dummaste av allt är att de får utrymme i media, och det gör att man kan ifrågasätta medias uppsåt med all denna uppståndelse. Inte en jäkel hade vetat om att trettio inavlade hillbillies har fått för sig att de ska bränna koranen om inte media hade gjort det till en grej. Hade jag kunnat kompensera skadan detta gör genom att bränna lite biblar hade jag gjort det, men tyvärr funkar det ju inte riktigt så.

Hur som helst, det är söndag, klockan är nio, mina städområden är avklarade. Om några timmar kommer Noumis lilla och stora faster samt farbror hit. Jag ska dansa i eftermiddag och känner mig inte som ett vrak längre. Mitt liv är bra, även om det är ett riktigt elände i resten av världen. Vad jag ska göra åt det får jag fundera på, men inte just nu.