Partaj en trappa ned

En gång i tiden var jag en riktig festprisse. Nu har grannarna fest och jag kom på det. Att jag brukade vara en festprisse alltså. Om lite mer än en månad fyller jag 28 och om exakt två månader fyller Big Papa 29. Kanske är det då dags för Noumi att sova borta och för oss att ha en fet haffla i vår lägenhet? Jag funderar seriöst på det. Grannarna började med den här låten och jag blev jäkligt peppad och kunde inte sova för att jag var tvungen att ligga och digga. Till slut blev jag trött och skulle ha kunnat somna om det inte var för att de började spela den här låten. De har gått från underbar multikultifest i äkta "Big Mama"-anda till vanlig fest i studentkårsanda. Nu kör de It´s raining men. Amen. Jag får vara vaken, jag kan inte klaga på dem för då kommer de att klaga på mig.

När jag var i Senegal och dansade för snart två år sedan ställde familjen vi bodde hos till med en stor doundounbah, en slags gatufest då man dansar doundounbah. Det kom typ trehundra personer (som jag för övrigt dansade för, helt själv, bara en liten stund, men ändå) och jag kommer ihåg att jag tänkte att det inte fungerar så i Sverige. Om någon skulle dra ihop trehundra personer och tio djembespelare utanför mitt hus skulle någon förmodligen ringa polis, störningsjour och socialjour. Jag tänkte de vanliga tankarna om stela och tråkiga svenskar så nu ska jag inte tycka att det är jobbigt att grannarna har fest. Det är ju skitkul att det händer något. Sova kan jag göra någon annan gång, det har vi ju konstaterat åtskilliga gånger de senaste nio månaderna.

Nanananana.... Pokerface!...nananaaaaa Pokerface!....Lalalalalalaaaa Pokerface!