Queen Sheba, hovnarren och trälen

Då stora datorn är ockuperad av hemlige S som jobbar hemma kommer detta blogginlägg inte att bjuda på några bilder. De fina bilderna från gårdagen i Södertälje, föreställande Noumi i mycket fin klänning, kommer istället att publiceras senare ikväll, alternativt under morgondagen då jag hoppas ha tillgång till stor dator igen. Södertäljebesöket gick enligt planerna. Noumi hade dock gärna fått vara lite mer alert istället för att sova sig igenom hela spektaklet.

En liten reflektion kring det här med moderskap och bebisar är att andra människor som har barn verkar tro att just deras sätt att hantera sina skrikande barn är det enda rätta sättet och att just detta fungerar på alla bebisar i hela världen. "Har det fungerat på mina barn fungerar det på alla", verkar finnas som underliggande tanke hos framför allt världens mödrar. Jag tror inte riktigt på det av ganska uppenbara skäl. Min filosofi är snarare att bebisar, precis som alla andra människor, är individer. Att jag kommit fram till detta och dessutom vågar sticka ut näsan genom att skriva det i min blogg (värsta grejen, jag vet!) visar kanske att jag börjar bli lite varm i kläderna när det kommer till det här med att vara morsa och att förstå sig på sin bebis. Jag börjar faktiskt känna att jag vet bäst nu, vilket är jäkligt skönt.

Queen Sheba, som vi starkt funderar att döpa om Noumi till, har inte funnit sig i mycket idag. Vagnen har fungerat som vanligt, men ligga i egen säng och sova på dagen, nej nej, aldrig i livet. Queen Sheba ska minsann kånkas runt, hade hon haft en bärstol som Cleopatra hade hon mått som en kung. Nu får hon hålla tillgodo med en begagnad bärsele från Babybjörn och det gör hon lite till nöds. Inte nog med att hon tidigare utnyttjat mig som hovnarr framför babysittern, nu ska jag alltså plötsligt även agera träl. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vad gör man inte för sitt lilla hjärtegryn.