Att vara mamma till en kaostjej

Idag stod hämtning av dopklänning på morfars jobb på schemat. Sagt och gjort. Efter att ett ordentligt lunchmål intagits begav vi oss med tunnelbana in till Stockholms centralare delar. Dopklänningen är tvättad och struken av mormor och fick ligga under vagnen i sin plastpåse hela vägen hem. Hem tog vi oss nämligen till fots. Det är en rätt rejäl promenad och jag behövde gå på toaletten, vilket jag också gjorde i Liljeholmen. Det skulle jag aldrig ha gjort. Kaostjejen vaknade och kaosade sedan hela vägen hem, vilket är en promenad på cirka fyrtio minuter. Att ligga var totalt uteslutet, att halvsitta med vagnens botten uppfälld likaså. Det enda som var någorlunda acceptabelt var att bli buren på min axel. Jag vet inte vad kaostjejen väger nu men det är inte en angenäm upplevelse att bära henne så i fyrtio minuter. Kaostjejen fick därför vackert åka i sin vagn trots vilda protester. Fem minuter hemifrån somnade hon. Nu har vi lärt oss att inte chansa. Kaostjejen somnar inte om hon är lite hungrig. Då kaosar hon. Efter ett rejält mål mat avslutade kaostjejen dagens kaosstund med att kräkas ner min rygg. Här kommer lite bilder från kaosandet. De är dock lite missvisande. Mitt i kaosandets öga var det nämligen mycket olämpligt att ta fram kameran.

Här trodde jag för ett ögonblick att jag hade löst problemet, att kaostjejen skulle vara nöjd med att kunna titta ut från vagnen.

I detta skede började jag förstå att nog skulle bli en väldigt lång promenad hem.


Och såhär fick det bli tills jag inte orkade mer och Noumi fick gala den sista biten hem. Första sammanbrottet i vagnen faktiskt. Jag hoppas vi slipper fler sådana.

Alla etiketter: