Följande kommer jag att sakna med föräldraledigheten

Jag börjar ju snart jobba, vilket jag verkligen har sett fram emot länge. Jag har, som jag tidigare sagt, varit hemma lite för länge. Det finns såklart en hel del jag kommer att sakna.

• Att kunna ta det lugnt på morgonen.
• Att nästan alltid vara den första som ser Noumi göra nya grejer.
• Att hänga på öppna förskolan.
• Att unna mig att slappa när Noumi sover.
• Att kunna lägga upp min dag som jag vill (i den mån Noumi tillåtit det).
• Att kunna pussa på Noumi när jag vill.

Jag kommer dock inte att sakna nedanstående.

• Att vara den som drar det tyngsta lasset vad gäller nattvak.
• Att bli väckt precis när jag somnat.
• Att dagligen strida mot disk och kaos.
• Att komma på vad som ska ätas till middag.
• Att försöka få dagarna att gå.

Det är egentligen rätt speciellt att börja jobba efter en föräldraledighet. Innan Noumi blev elva månader var jag inte ifrån henne mer än kanske sex timmar och när jag varit det var jag med henne varje dag resten av veckan. Det längsta jag varit borta är ett och ett halvt dygn, och det var rätt nyligen. Nu ska jag vara borta jättemånga timmar fem dagar i veckan. Det innebär verkligen slutet på en epok i livet. Jag kommer kanske inte längre vara den som kan läsa henne bäst och som vet exakt när hon tänker bajsa. Shit, nu blir jag lite vemodig.

Dag 03 – Mina föräldrar

Min mamma heter Gertrud och är en kvinna med karaktär. Hon har bland annat myntat begreppet "normalprincipen" som i korta drag går ut på att man måste ha minimalt med oboy i mjölken och minimalt med saft i vattnet. Inte för att hon är snål utan för att denna fördelning av oboy/mjölk och saft/vatten är förenlig med normalprincipen, principen hon lever sitt liv efter. Hon tycker ofta att saker borde ha varit gjorda innan de blir gjorda och gillar sina porslinskoppar som hon samlat i sina skåp. Där verkar dock inte normalprincipen gälla.

Min pappa heter Per och han är en man med torr humor. Han gillar syftningsfel och när det står fel på skyltar. Det roligaste klippet på youtube tycker han är det här. Han saknar totalt taktkänsla och sångröst och säger ofta att dans för honom är förknippat med ångest. Han lever inte enligt normalprincipen och brukar ta mycket ost på sina kvällsmackor, något som kan leda till konflikter mellan honom och mamma Gertrud.

Låt barn vara barn, igen!

Har just nu TV:n på och det är ett sånt där program som visas på dagarna. Programmet består av ungdomar, som egentligen fortfarande är barn, som pratar om hur det är att kyssas. De pratar som att de är tjugofem år gamla. Hälften av dem har säkert knappt dansat tryckare med någon. En vågade sig på att säga att han aldrig haft ett seriöst förhållande. Herre gud! Du är typ tolv! Sexualupplysning i all ära, men har det inte gått lite för långt när man bara räknar med att alla tolvåringar har haft seriösa förhållanden eller åtminstone hånglat lite?

Jag säger det igen. Låt barn vara barn och skona dem från förväntningar att de ska vara små vuxna med små vuxna relationer till varandra!

Dag 02 – Min första kärlek

Han hette William. Han hade ofta ljusblå shorts, rutig skjorta och en slips med resår runt halsen. Hans hår var brunrött och han var väldigt snäll. Året var 1985 och vi gick båda på play school i Wimbledon. När jag hade födelsedagskalas fick jag en gul My Little Pony av honom. Den hade jag kvar länge. Han var fin. Undrar vad han heter i efternamn, ska fråga min mamma, han kanske har facebook?

Dag 01 – Om mig

Jag heter Katarina men om någon kallar mig det blir jag lite rädd eftersom det mest är personer som är arga på mig eller väldigt seriösa som kallar mig det. Jag är 28 år och föräldraledig socionom i en och en halv vecka till.

Jag dansar västafrikansk dans så ofta jag kan, vilket nu för tiden inte är superofta. Jag är en riktig talang då det kommer till att dra igång en stel fest om jag druckit några cider och får ensamrätt till spotify.

Jag bor med min sambo och vår dotter som heter Noumi och fyller ett år imorgon. Jag ser mig själv som en ganska rak person utan konstigheter. Jag är inte konflikträdd men inte heller konfliktsökande. Jag är effektiv och ser till så att saker blir som jag vill. Nu slutar jag innan det här blir en jobbansökan.

Jag ska också göra den här grejen

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Hur kommer man som arbetande förälder ifrån högljudda febernätter?

För ett år sedan började jag förstå att det nog var värkar jag hade. Det skulle senare visa sig att det jag ganska precis ett dygn senare skulle bli morsa. Noumi fyller alltså år imorgon. Det hade varit trevligt att fira klockslaget imorgon med lite lustgas, men jag tror det kan vara svårt att få tag i. Noumi firar i alla fall dagen då hon bestämde sig för att börja ta sig ut med att ha feber. Hon fick vaccin i måndags och har haft feber två nätter i rad nu, och idag även på dagen.

Febernätter innebär, som bekant för alla föräldrar, en hel del strul. För mig som än så länge är föräldraledig är det rätt lugnt. Jag behöver inte vara speciellt skärpt på dagarna, även om det är jäkligt drygt att ha potatismos i hjärnan en hel dag. För Big Papa däremot, är det ett större problem eftersom ingen sover om inte Noumi sover. Hade vi haft en större lägenhet än en tvåa hade den arbetande delen av familjen kunnat lägga sig i ett annat rum. Vardagsrummet är inget alternativ egentligen då man som omhändertagare av febersjukt barn måste röra sig lite i lägenheten. Det ska stoppas alvedon i rumpor, det ska lagas välling som ändå inte dricks, det ska bäras och sjungas och ojjas och vojjas. Hur gör alla andra som bor i en tvåa?

Jag börjar jobba snart. Det innebär att föräldraledighetskapitlet i mitt liv avslutas. Jag känner mig helt okej med det. Det ska bli skönt att börja jobba, även om det är tråkigt att jag kommer missa en massa roliga saker som Noumi hittar på på dagarna. Samtidigt unnar jag verkligen Big Papa det och jag tror att det är bra för både hans och Noumis relation och för hans och min. Upplägget för nästa unge (när det nu blir en sådan, det dröjer nog ett tag) kommer att vara annorlunda. Jag tänker inte vara hemma ett helt år på heltid.